Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Fjorden kom upp ända rätt under fönstret. När det blåste
västligt, piskade och stänkte vattnet på rutorna och aflagrade tjocka klunsar
af salt. Det var därför hon hyrt den här kammaren, ehuru fiskarfolket
själft bodde utanför — och den var trång, så att det förslog. Men
utsikten var storartad — hela fjorden med bryggor, sjöbodar, skutor och
skär. Där luktade starkt oljefärg, väggarna voro fulla af studier och
kläder. Målarsaker, askar, böcker, hattar och papper lågo strödda
allestädes. Öfver dörren hängde en sydväst och en oljerock. Leonore
brukade dem alltid, när hon gjorde långseglatser. Hon var djärf och
orädd pä sjön, hela stranden talade om hennes mod, som mätte sig
med de duktigastes pä trakten.
Ända inpå hösten hade hon hvar morgon i ottan hoppat frän
fönstret i badkläder och summit långt ut i fjorden, därpå gått in samma
väg och lagt sig att sofva några timmar. Men det var för starkt för
Blekviks öfverklass med fru Enkvist i spetsen — man fann det rent ut
sagdt oanständigt. Fröken Witt trodde nu visst, att hon kunde få göra
riktigt hur hon ville. Men fast man råkade till att vara bosatt pä ett
fiskläge, så var man allt folk, som förstod lite ändå, det skulle hon nu
inte tro annat. — Men sjömännen skrattade — det brukas af fint folk
nere pä Frankrike och Spanien, sade de. Ja, det mätte vara, men vi
vore Gud ske lof inte så lättfärdiga här, och det var hvarken mer eller
mindre än skandal.
Endast fiskarna tyckte fröken Witt var ett trefligt fruntimmer.
Hufve’ på skaft, hufve’ pä skaft, sa’ far, där hon bodde, och pekade
knipslugt på pannan.
Men hon tänkte inte pä allt detta, där hon låg i vinterkylan och
hörde på stormtjutet. Hon hyste storstadsbons hela likgiltighet för
smä-stadsfolkets tycken i slika fall. Det gjorde så precist detsamma, hvad
de sade.
Hon hade för resten lagt märke till honom strax på gatan, när
hon stod i fönstret på gästis. — Det var bara onödigt att säo-a nåo-ot
till fru Enkvist.
Hon slöt ögonen. Det var naturligt, att han sysselsatte tankarna,
ty några månaders vistande i denna händelselösa enformighet gjorde de
skeppsbrutnas ankomst till en förströelse. Och så — när han log så
där — det veka draget öfver mun — lite skälmaktigt — åh, hvad det
var likt!
Det gjorde ju till, att båda voro sjömän — —
Leonore Witt var icke ung, fyllda 30 år. Hon hade tillbragt
mycken tid vid kusten, d. v. s. sedan hon blef målarinna, och det blef
hon sent. Förut hade hon dansat i Stockholm. Men som hennes
mamma var ung och vacker och hon själf ovanligt sent utvecklad i
andligt afseende, gjorde det inte någon som hälst egentlig förändring
från den tid, då hon gick med tvä flätor på ryggen och läste läxor.
Hon hade nu håret uppsatt, stod i vräarna, var stor och klumpig, med
tafatta åtbörder, skrattade mycket och dansade litet — det var allt.
Men sä blef det allvar med målningen. Och det gick bra ______________________
hon var duktig i koloriten.
Första hösten när hon kom hem från Jutland, där hon hela
sommaren legat i en artistkoloni och studerat, studsade hennes mor, satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
