Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pince nez’en fastare, under det att ett reserveradt, sarkastiskt leende drog
upp pa hennes ansikte — ett af dessa, som alltid utgjort Leonores fasa.
De skrämde henne.
— Kära Leonore — hur ser du ut?!
Dä såg dottern på sig själf och märkte en hel del. Hon var
blossande rödbrun och väderbiten, gick som en karl och knäppte med
fingrarna och begagnade en massa blandade artist- och sjömanstermer.
Dessutom var hon frisk och lifvad och skrattade åt allt, både lämpligt
och olämpligt.
Hur skulle hon nu komma fram —?! Men det måste ske. En
afton — du gode!
Fru hofrättsrådinnan Witt bara stirrrade, verkligen sä äkta häpen,
att hon ej fick fram ett ord.
Men snart vardt hon sig själf, ansiktet blef kallt och en blick
-äh — den träffade Leonore fullkomligt säkert. Därpå steg hon upp och
gjorde en rörelse med handen, som för att med ens sopa bort en så
vild idé.
- Så’na galenskaper, kära Leonore! framstötte hon torrt och
gick ut.
Det var allt, hvad hon yttrade då, när hon fick veta, att hennes
dotter halft förlofvat sig med en styrman där nere på Jutland.
Men så småningom kom det ena ordet fram efter det andra. Det
hela var naturligtvis ingenting att fästa sig vid, men det kunde icke
skada att kasta fram ett och annat, som vore Leonore hälsosamt. Hon
hade besynnerliga slags anlag och tarfvade en väckelse.
Hade hon tänkt pä, hvad det ville säga att gä utom sitt stand.
ha en man, som — kanske inte alltid är ren en gäng, som för med siu
obehaglig lukt och som har vanor, hvilka —? Hade hon tänkt pa, att
han kanske spottar, tuggar tobak, går med händerna i byxfickorna
är tjärig om fingrarna, när han tar i dig — att han begagnar simpla
ord — hu — kära Leonore — kä-ä-ra Leonore!
Och äter det där sarkastiska — och händernas lätta alvärjande
rörelser.
Leonore blef blossande ond och skrek, att hennes johan var bra.
han — det där allt gjorde henne ingenting, ingenting alls.
Men orden träffade och särade henne dock. Icke för att det
gjorde henne personligen någonting, det var alldeles sant, men när hon
säg på den eleganta modem i det eleganta hemmet, när hon
andad.-hela denna luft häruppe i Stockholm, som var sa oändligt skildt fran
hela det lif, som omgaf henne därnere, liksom vore folk här och där al
skilda raser — dä stack det henne som het blygsel. Men modem skulle
visst icke få se något.
— Jaså — inte — inte råhet? — inte simpelhet? Kära Leonore.
det är bäst du ser upp, min vän, det kan hända, att till och med riktigt
bättre flickor få en så’n där absurd smak och idé. ja -
fråssade af att dyka — nej, det här är inte ett ämne för oss, men jag
varnar dig —- tag dig till vara, mitt bam!
Hon sänkte tonen, som pä samma gäng skärptes.
_________ Det är något sä oerhördt simpelt, allt det här, för en lin natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
