Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min vän —- det bör vara det — ett fint yttre är något, som faller af
sig själft för en fint danad natur.
Leonore gaf icke vika, hon stred tappert mot modern, men hennes
mod sjönk och hon kände sig olycklig. — Hon hade dock ett äkta
artistlynne, och så dansade hon igen, dansade hela vintern, tills våren
kom. Och då hade det bleknat en smula, och så skref hon en dag, då
det kom öfver henne, att det vore bäst de skildes först som sist — hon
finge aldrig föräldrarnas samtycke.
En viss ödslighet inträdde efter detta, men vintern därpå dansade
hon åter, vildare än någonsin. Småningom hade också en förändring i
förhållandena inträdt. Hon var icke längre den tafatta, förbisedda
sjutton-åringen — hon var målarinnan, som redan gjort sig känd, hade ståtlig
figur, var chic, uppfriskande, ledig, klädde sig stiligt, pratade kvickt och
var icke rädd för ett tämligen ampert bon-mot.
Men därvid stannade det.
Om kvällarna när hon kom hem, kunde hon sätta sig vid spegeln,
lösa upp sitt hår och stirra rätt framför sig utan att se någonting. Hon
kände en egendomlig, vämjelsefulL leda för allting. Icke därför att hon
icke tyckte om att dansa, i o, men därför, att hon ägde en säker instinkt
af, att hon icke — passade här. Och hon kände sig förnedrad af att
ändå gå på, prata och försöka behaga. Hur hon skrattade och sade
kvickheter och snörde sina något muskulösa former — slog hon icke an
mer än en flyktig balkvart. Männen funno henne i grunden karlaktig
och fri i sina fasoner — och ändå hade hon tvungit in sitt väsen till den
grad i det reglementeradt salongsaktiga! Och hon själf kunde egentligen
häller inte känna en smul för hela raden af dessa städade frackar, det
var som om hon och de talat hvar sitt språk.
Men hennes starkt erotiska natur behöfde älska, ville älska, och
så började hon formligen lägga ap. Det klädde henne icke — hon blef
grotesk, och hennes fulhet liksom förhöjdes. Sist försökte hon bland
målame. Men det gick inte alls; hon var för mycket kamrat. De voro
alla du med henne, och hon var mer intresserad af deras arbeten än
af dem själfvå.
Uppfylld af trötthet och vämjelse för sig själf hade hon tidigt i
somras rest ned till västkusten för att taga studier. Hvilka, djupa, lyckliga
andedrag hon tagit, när hon fick syn på de första skären! Allting blef
som ungt och nytt och friskt. Hon gaf sig i färd med att måla, och
hon kände, att hon gjorde framsteg.
Hon njöt af allting, af att fa gå i en gammal blå morgonrock om
J O7 O O o
dagarna, hvissla vid arbetet, röka cigaretter i obegränsadt antal, prata
med fiskame och af full hals skrata åt deras kvickheter. Hon och de
förstodo hvarandras tankegång och uttryckssätt genast och fullständigt.
Och så att fara ut och segla i sydväst och sjöstöflar, stående i fören och
insupande luften med blossande cigarett mellan läpparna. Hvad hon
trifdes med detta! Det generade henne inte det minsta, att fiskarfars
labb var tjärig, när hon skakade den om morgnarna, eller att stugan var
inpyrd af fisk och tranånga, och att bastanta kraftord surrade om öronen;
hon bara log och började själf tala bohuslänska. Hon kände sig ung
och frisk och lycklig. Herre Gud hvad hon trifdes —- man blef som
en bättre människa rent af!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
