Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Per Hallström, en litterär karakteristik, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i
vid karaktärsutkasten hölle fast och drefve till att vända bladen
(»Doktor Braun», »Symposion», »Hausmanns lifsassurans»). Han
ger derefter i »Vägen till Damaskus» och »L’homme de la destinée»
ett par inhemska kulturtyper, etsade med ett hån, som fräter sjelfva
löjet bort, — och vid den ena af så intim art, som om det vore
hans eget ena jag, hvilket han i en stund af ärlig uppgörelse
piskade ut ur sig till den offentliga skammen, såsom typ för de
många andra, hvilka i ovärdig medveten sjelfförnedring gått denna
väg med en half rodnad och ett helt cyniskt löje. Hans humor
frigör sig, besinnar sig på sig sjelf, utsöndrar det burleska såväl
som det satiriska, upptager i sig lifvets hela dunkla väsen,
fördjupar sig dermed och blir dervid sjelf genomskinlig i sitt djup; och
han formar de lefvande kontrasterna i »Atrå», »En sangviniker»
och »Fram mot midnatten», — med den senares klassiske »Unga
Eklund», gifven i två tre streck: med en enda replik, ett grymtande
och en ryggsida. Och denna till ett lifsbetraktelsesätt vordna humor
svänger vidare emellan de poler, hvilkas jemvigtspunkt. den
betecknar, samt skapar ut ur sig »Emerentias» dråpliga figur och den
rörande lifshistorien om »Olles mor». Och i anslutning till en
föregående berättelse, »Två lif», hvari diktaren i en passus om en
döende häst tvungit verldsmysteriet, det evigt tillhöljda, och
verlds-bilden, den evigt flytande, att för ett moment spegla sig i ett
djuröga, låter Hallström sin bok klinga ut i de begge fantasierna »Ur
mörkret» och »Rödt kläde», två visioner ur den natt, som
om-hvärfver vår tillvaro, samt det poetiskt största och psykologiskt
djupaste i den moderna svenska literaturen.
Hallströms skildringssätt eger ett characteristicon, som är
genomgående och iögonfallande. Det är ett medel i den konst
närliga tekniken, hvilket kom till heder och änvändning såsom ett
bakslag mot naturalismens breda, döda, urskilnadslösa
inventarie-förteckningsstil. Man kom till den insigten — och kunde formulera ।
den till en estetisk lag —, att inom all konst verklighetsprägeln,
illusionen, kraften i verkan icke berodde på mängden af riktiga/
detaljer, utan på det rigtiga urvalet ibland dessa. Den bild, som,
icke ville forma sig vid det mest minutiösa samlande af alla
smådrag, sprang med ens fram, när konstnären tog ut ett pai tre
väsendrag och lät allt annat falla, uppgå i den eller aflagra sig om
dem. Ofta blef denna teknik mani, liksom naturalismens motsatta
teknik drifvits till mani, men den stödde sig pa en riktigare princip
och var framsprungen ur en rigtigare insigt i konstens vasen.
Hallström tillämpar denna metod, och deri är han langt ifran ensam,
men hvad som gör, att metoden hos honom synes ny och
egenartad, det är att densamma hos honom icke utgör en utifrån inlärd
regel’ för konstutöfning, utan är temperamentets egen omedelbara
yttringsform.
Inom den moderna literaturen och konsten ar det en mycket
vanlig företeelse, att den impressionistiska tekniken urartat blifvit
mål sjelf och en steril virtuositet. Den har blott allt för ofta
betecknat icke bara en emancipation från naturalismens skefva dogmer,
utan tillika en emancipation från det innehåll, hvars organiskt sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
