Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från parkett, af Gasporone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
liga uppgifter eller ock i så obetydliga, att hennes talang ej har något
att spänna ut öfver. Detta var nu senast förhållandet med uppgiften G*
Giacocas tämligen abrupt verkande »Själens rättigheter».
När hr August Lindberg med sitt sällskap lyste fram på Stockholm®
horisont, hade han gärna sin lilla ärelystnad att utställa nägot expositions-S
föremål, som af hans beundrare kunde anföras som ett bevis pa mästa®
rens skapande instruktörsvarde. Hr Molander är tydligen icke lika f<»r-«
tänksam, ehuru han har ett namn att taga vara på och har vissa skyldig-®
heter mot dem, som i honom se den ende svenske litterärt bildade,!
smakfulle’ och talangfulle regissör, som för närvarande är i verksamhet.!
Med ett par undantag när (fruar Molander och Olsson) var det till Aalbergs-1
turnén anskaffade sällskapet, som till på köpet omfattade nagra, hvilka
man hoppades skulle vara för ständigt förvisade till nagra mycket
undangömda landsortsscener, otillåtligt betänkligt och utan egentliga spar af att
ha varit utsatt för en regissörs behandling. Hr M. hade antagligen
koncentrerat sin omsorg på reklamens blague, hvilken nödvändiga konst
han bedrifver med en bland de tröga svenskame ovanlig verve och
omfattning, och öfverlemnat regissörsbestyren at kompanjonen, hvilken gjort
sina första och kanske enda lärospån som regissör under den briljanta
och konstförståndiga Hjertstedtska perioden vid Svenska teatern.
På det mindre värdiga tillvägagåendet af administration Molander
och Grandinson mot L’Oeuvre-sällskapet tillåter ej utrymmet att här inga.
Att den sedvanliga medelst våra teatrars repertoar uppfostrade
publiken och kritiken skulle känna sig schockerade af »Släkten som do , kan
ej det minsta förundra; motsatsen skulle ha varit öfverraskande. För
dem emellertid, som icke låtit sig litterärt och intellektuelt neddragas och
förkrympas af samma repertoar, var dét högst intressant att göra
bekantskap med en författare af Francis de Curels djärfva, manliga, logiska
talang och orginalitet. Ämnet, de gamla adelssläkternas dyrkan af ättens
namn och glans, för hvilket de utan tvekan äro redo att offra allt, och
huru de själfva slutligen vakna till insikt om att den förstenade värld
de tillhöra är oundvikligt dömd till undergäng i konflikten med den nya
tiden, utföres af författaren så, att man med sympati förstår personernas
känslor och fördomar, gripes af deras olyckor och känner det djupt
tragiska i deras öde. Styckets karaktärer äro inga teaterfigurer, utan kraftigt
oÄ åskådligt tecknade, och i stycket finnas manga scener af rörande
poetisk skönhet eller gripande genom ädla, stora, stolta tankar.
Det utförande stycket fick var vårdadt, mer vardadt än som oftast
numera är fallet vid Dramatiska teaterns premièrer. Den allmänna
anmärkningen kan emellertid göras, att om ock ingen af de spelande vai
dålig, det dock icke kom fullt fram hvad som kunde göras af de resp,
uppgifterna. Hr Svennberg torde fa anses vara den som gal anledning
till minsta anmärkningarna. Det maste alltid vara ett behag, att till
jämförelse med härvarande teatrars prof pa manlig statlighet och
världs-mannaskick se herr Svennbergs statliga manliga gestalt och vardade
hållning och höra hans välljudande organ. Men därtill kommer, att numeia
här hr S. utvecklat sig till en förträfflig karaktärskådespelare och särsküdt
som hertig de Chantemelle gaf han en god relief at rollens olika sidoi.
Gasparone.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
