Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Teaterbref från Köbenhavn, af C. E. Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i
temperamentet. Det är en pånyttfödelse af den germanska romantiken.
Mæterlinck skrifver visserligen på franska, men han är af flamländsk
härkomst, och själen i hans förunderliga poesi är flamländsk — det vill
säga germansk. I den franska literaturen finnes intet, som påminner om
hans dramer; fransk dramatik, det är antingen en klar och plastisk
lidelsefullhet (Racine) eller en pompös ordrikedom (Hugo) eller en filosoferande
nykterhet (Dumas). Man skall förgäfves söka något som påminner om
det ljudlösa, det okroppsliga i Mæterlincks dramer; här är världen som
förstummad utanför personerna; de böja sig lyssnande ned öfver sin egen
själ och söka försagda och vördnadsfulla tyda dess hviskningar; det är,
som om en nafvelsträng ännu förenade dem med den omedvetna naturen,
som om lifsnerverna i dem ännu skälfde för de hemlighetsfulla aningar,
som hos andra nedtystas af dagens likgiltiga larm. De ana mer än de
känna; de säga mera än de själfva veta af; allt hvad de företaga sig
antager en djupare betydelse, en vikt af något okändt, och deras enklaste
ord tyckas afspegla de största ting . . .
I denna diktning finnes intet franskt, men där finnas erinringar om
nordiska folkvisor, gotisk mystik, Shakespeare. . . Man vet, huru L’Oeuvre
sökte framställa »Pélléas et Mélisande» bakom ett grönt florförhänge,
hvarigenom man såg personerna röra sig som i drömmar, i ställningar,
som påminte om prcrafaelitiska målningar, och talande i en långsam,
svagt sjungande ton. Understundom togo sig tablåerna utmärkt ut, och
madame Berlhe Bady verkade bedårande som Mélisande med sin
jungfruliga gestalts om folkvisor påminnande behag och rörande
sorgmodighet. Men Lugne Poe genombröt gång på gång sin stiliserade
framställning med en rent naturalistisk våldsamhet (som han lade ännu starkare
i dagen i Rachildes skräck-hallucinations-drama »Kristallspindeln»). Med
andra ord: stämningen bevarades icke — utförandet blef snarast för
kroppsligt, för materielt ... scm all framställning af Mæterlincks dramer
för öfrigt synes nödvändigt komma att bli på scenen; deras personer
äro nakna själar, de egna sig icke till att klädas i kött och blod, de
böra ses med slutna ögon . . .
Ännu tydligare uppenbarade sig dock svalget mellan franskt och
germanskt temperament vid L’Oeuvres uppförande af »Rosmersholm».
Bakgrunden för detta Ibsenska drama är en vild och tung
naturromantik. Det är, som om det spelade på en fantastisk borg, där
människorna icke vilja störas — men icke kunna undgå att bli störda — af
det moderna samhällets politiska och sociala hvardagsintressen; det är
en dröm om framtidens adelsborna själar, om rena viljor, om
obefläc-kade samveten — och i denna dröm gripa då med ens vilda drifter
härjande in, en afgrund öppnar sig och uppslukar drömmen. Det hvilar
en stämning af något doldt och dystert, något gåtfullt och ödesdigert
öfver detta drama, som på botten gömmer ett så bittert hån öfver de
onyttiga »idealen» och den högt kultiverade människans vanmakt gent
emot de primitiva instinkterna.
Se nu detta drama, Lransponeradt af Z/CWrc-truppens galliska
temperamenter! Det vill säga: allt det stilla, tungsinnt inåtvända och
försagdt drömmande blef rent af krängdt ut och framstäldt med en
mycket åskådlig mimik, en starkt understrykande replikbehandling. Jag
vänder tillbaka till en här ofvan använd bild: man såg eller hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
