Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Teaterbref från Köbenhavn, af C. E. Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
också här (i scenerna mellan Lugné Poe och Berthe Bady) en
ursprunglig enkel och melankolisk melodi, satt för full orkester, larmande
instru-menterad — och beröfvad sin själ. Det mystiska i dramat betonades
med utvärtes medel, som just betog stycket dess mystiska karaktär.
Ulrik Brændel, den genialiske vagabonden med den hjärtskärande
galg-humorn, framställdes helt ointelligent af mr Paul Clerget som en bondsk
kolportör, för hvilken i sista akten dörren ljudlöst öppnar sig och som
i dämpad belysning framsäger sina repliker med salvelsefull högtidlighet.
Sålunda var E Oeuvres utförande af »Rosmersholm» ett hopplöst försök
att skapa stämning — detta obestämbara, ofattliga germanska begrepp,
för hvilket fransmännen (betecknande nog) sakna uttryck i sitt språk.
Det var en jakt efter skuggor, man såg; den inpräntade den gamla
sanningen, att hvarje nation (eller i hvart fall hvarje ras) blott förstår
sig själf helt. . . Man tänkte på August Lindbergs nobla och så stilla
kända Rosmer i sin tid här på Dagmarteatern.
. . . Vidare ha vi haft gästspel af fru Anna Pettersson-Norrie som
Boccaccio på Kasino. Hon hör till de ovanliga främlingar, som kunna
komma igen år efter år, utan att det anmärks på det; hon står
ständigt lika frisk i publikens ynnest, hon är ju också halft naturaliserad
köpenhamnska. Kasinos nya direktör, hr Richard Schröder, hade till
en början engagerat den svenska operettsångerskan fröken Edla Johnson
till att utföra Boccaccios parti. Hvad befalls, känna ni henne inte?
Det är eljes en ganska näpen och älskvärd ung dam. Om hon kan
sjunga? Det vet jag icke, hon blef nämligen hes redan första kvällen.
Men hon har rest i vår landsort med en företagsam teaterdirektör, som
spred ut hvar han kom, att fröken Johnson var en mycket fin dam
—- »hon bodde ju hos själfva biskopens, så länge hon uppehöll sig i
staden»! Det gjorde, att landsortsstädernas »beaumonde» tog sig
spe-cielt an fröken Johnson, och då hon verkligen lär ha sjungit särdeles
snällt efter landsortens pretentioner, fick hon ett visst namn och hr
Schröder trodde, att han skulle kunna öppna sin säsong med henne.
Att hon som sagdt genast blef hes, kan måhända utan hjärtlöshet
betecknas som tur för alla parter, ty i jämförelse med fru Norrie var hon
näppeligen för mer än en pipande gråsparf mot en jublande sångfågel.
Fru Norries ståtliga gestalt tog sig briljant ut i den florentinska renässans
-kostymen, och hon framställde i stor stil den öfverlägsne och elegante
förföraren som Boccaccio skall vara, på en gång lättsinnig och
lidelsefull. Sedan »Sköna Helena» har fru Norrie icke visat oss något mera
dramatiskt fullända dt och hennes ypperliga röst höjde sångpartiet i den
tämligen tarfliga operetten till en operamässig prestation. Hr Schröder
släppte emellertid guldfågeln alldeles för tidigt i ifvern att få fram en
af sina usla folkkomedier.
Sedan jag nu talat om gästerna, skulle jag egentligen redogjort
för, hvad vi själfva ha presterat: den antika tragedien ’h Antigone^ på
kgl. teatern och det moderna tyska skådespelet »Ungdoms på
Dagmarteatern. Men jag ser, att brefvet blifvit något långt, och jag slutar
därför hällre med en komplimang till svenskarne för deras operettkonst.
Köbenhavn den 20 oktober 1894.
C. E. fensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
