Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Teaterbref från Göteborg, af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
som icke vill erkänna, att Göteborgs enda teater bör vara blott och
bart en vanlig grosshandelsaffär. Man förklarar i sin naiva oskuld, att
det icke är nog att ha ett väl samspelt sällskap af ganska goda
förmågor och därmed spela en massa skräp; man tycker, att en ensam direktör
rikets andra stad också har ett visst ansvar mot konsten och en viss
skyldighet mot den ännu icke alldeles kritiklösa delen af publiken.
Men man måste konkurrera med varietéema, som alltmer drajra
till sig publiken, svaras det.
Den direktör, som själf odlar varietégenren och ytterst sällan låter
denna motvägas af bättre saker, har sannerligen ingen rättighet att klaga
öfver varietéernas växande makt. Exempelvis våra, »revyer» och
»nyårs-pjeser», andra »konstvärk» att förtiga, äro ju numera ren varieté; och
hela repertoaren närmar sig alltmer denna genre. Det är skilnad på att
narra publiken att skratta och på att locka den att flina.
Och publiken är dock icke så depraverad i sin smak, som man
tyckes tro. Förutvarande direktörer ha misslyckats, därför att de skött
hela sitt företag hufvudlöst; men en så praktisk man som dir. Ranft
skulle helt visst kunna med framgång ställa sin repertoar på en värdigare
fot än nu. Till en tid går kanske skräpet bäst; men i längden tröttnar
publiken, i synerhet den publik som går på de dyrare platserna och
således kan hålla företaget uppe. Det kommer nog hr Ranft att finna
snart nog, om han fortsätter som hittills; man och man emellan fällas
redan mycket starka ord om teatern och dess nivå.
Det är ju klart, att en handelsstad som Göteborg med så ringa
ideella intressen icke kan bära en uteslutande allvarlig och värdefull
repertoar; det gäller här som alltid att finna den gyllene medelvägen.
I längden hämnar det sig att icke hysa aktning för sin konst —
eller sitt yrke, det i detta fall kanske lämpligaste ordet. Då får icke
häller publiken någon aktning för teatern.
Det vore frestande att i detta sammanhang utförligare tala om den
bristande aktningen för konsten bland vår tids sceniska artister, om deras
däraf härrörande brist på grundlig teknik och approbabel allmänbildning.
En pianist med »stora anlag» och »entusiasm för sin konst» men
utan teknik är en absolut omöjlighet på en offentlig scen; en
skådespelare med dessa anlag och denna »entusiasm» men utan teknisk
skolning applåderas och lofprisas i alla tonarter för prestationer, som en
fransman skulle finna omöjliga; och så spelar han vidare på sina anlag
och kommer aldrig längre i utveckling, ty han bygger utan fast grund
under sig.
Låt oss lämna alla medelmåttorna ur räkningen och som exempel
taga en af den nuvarande svenska teaterns allra bäste yngre
skådespelare, den mest lofvande af hela det unga gardet: Stockholms och
Göteborgs gunstling hr de Wahl. Han har ungdomens betagande friskhet,
han har kunskaper, hängifvenhet för sitt yrke, de vackraste anlag att
blifva en stor skådespelare. Men han har försummat och försummar
hvad som skulle bära fram allt detta; han talar vårt härliga svenska
språk tjockt och grumligt — hör hans fula ö- och so^-ljud, hans
gurglande, hesa ljud i starkare affekt! — och han går och står på scenen
som en blott halft utvuxen skolpojke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
