Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En höstsaga
af
Hilma Strandberg.
(Forts, och slut fr. fö reg. häfte.)
På kvällen bjöd fru Enkvist in den skeppsbrutne kaptenen på toddy,
och när fröken Witt kom, presenterades de ordentligt för hvarandra, och
han åt kväll med dem.
Efteråt rekvirerade han champagne, och det dracks två hela
buteljer. Leonore var i ett feberaktigt, exalteradt lynne, pratade och
skrattade — och här fann hon beundran. Kaptenens ögon började glöda,
och eldad af vinet gaf hon igen blickarna. Hon hade en känsla af, att
hon brydde sig om ingenting — nu skulle hon njuta: det här var en,
för hvilken hon kunde vara helt sig själf. En gång snuddade hans hand
A id hennes — det for som en elektrisk stöt genom bägge. Leonore
vände sig bort, skälfvande.
Hon vaknade upp vid ett med skarp stämma brutalt yttradt:
— Jag kanske stör herrskapet — jag ska genast aflägsna mig.
Fru Enkvist hade med stigande och blandade känslor åsett denna
kurtis» midt för sina ögon. Det jäste inom henne, men på samma gäng
var det något af triumf att ändtligen träffa en särbar punkt hos denna
morska stockholmsdam.
Leonore flög upp. Hvad i all världen menades? Hon säg pä
fru Enkvists gnistrande små ögon först med förvåning — sedan mer
och mer med den kalla likgiltiga min, hon ibland kunde taga på sig, och
som hade starkt tycke af moderns.
Hon gäspade lätt, sträckte till hälften ogeneradt upp armarna
och sade:
—■ Nu tror jag, vi kan det här — stör oss, snälla fru Enkvist —
i hvad då?
Hon skrattade till lite forceradt, hon kunde taga hvad som fans af
världsdamen hos henne ibland och samla det och i kritiska stunder med
aplomb slå det i synen på smästadsfolket. Och detta gjorde, henne
oåtkomlig.
— I vår munterhet — »vid glasens klang», kapten och jag här?
Nej, go’a fru Enkvist, så muntert är det inte. Men det var verkligen
intressant, tilläde hon i sin vårdslösaste, öppnaste ton, — att höra lite
af en riktig, frisk sjögast som kapten — igen.
Hon skrattade litet med sin höga, fulla röst, tog ett förnämt och
vårdslöst godnatt, tryckte flyktigt kaptens hand och satte på sig
ytter-koftan.
— Jeg ma endelig fölge Dem, utbröt kaptenen, som stirrat
förvånad på henne de sista minuterna och icke kom in i situationen.
En trotsig glimt sköt fram i hennes ögon.
— Tackar, så mycket bättre, sade hon högt.
Men när de kommo ut, blef hon plötsligen tyst. — Hon kände
sig rädd, hon förstod ej fullkomligt hvarför. De gingo några minuter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
