Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
tysta bredvid hvarandra i det skymmande mörkret. Men det var en
tystnad full af heta, oroliga tankar. En hastig känsla af kväljande ångest
grep henne, hon visste i förväg — att nu, nu — skulle något komma.
— Fröken, hviskade han och böjde sig in emot henne, —- jeg
elsker Dem, vil de väre min? sig — sig om forladelse — men jeg måtte
—- jeg har fölt det i hele aften — De må ikke blive vred
Sjön slog doft ända upp mot deras fötter, där de gingo längs med
den svarta strandgatan. Det bröt tonen i hans stämma så egendomligt.
— »Vred» åh! hon brast i hejdlös gråt, sprang ifrån honom in till
sig i kammaren, kastade sig på sängen och låg länge som i dvala, utan
tankar, blott med korta, spasmodiska snyftningar.
Sedan satte hon sig upp — och så kommo tankarna. Först .oklara
och hopade, därpå jämnare, lugnare, fastare, men med en beständig
känsla af tryckande, tung hopplöshet.
Hon kände, att champagnen ännu behöll känslorna i en smula
uppdrifven fart. Hvad var det alltsammans? Hade hon drömt? Hur
hade det gått till? Älskade hon — — åh prat! älskade! vildt
främmande människan, hvad visste hon om honom? hur i all världen hade
det gått sä här? När öfvergicks gränsen? — Var det en dalig karl?
— Hvad visste hon — alls intet! Hade hon kanske varit en dålig
flicka? Men det hade gått så naturligt —
Hon blef mer stilla och såg för sig med en tom blick. Precist
så med den andre — men detta var mycket starkare. Det hade
kommit hastigt då också, detta var bara som en fortsättning — mycket
star-kare blott. Var det dåligt, var det rått kanske? Tvä stycken — och
genast, genast!
Hon steg upp och gick fram och ater i det korta rummet med
händerna på ryggen — det blef tvä, tre långa steg i slaget.
Hon böljade tänka på framtiden. — Om — kunde det blifva
verklighet ?
Det var sjåpigt, fånigt att neka till, att hon behöfde någon att
älska, hon kunde inte vara ensam, hon kunde inte tänka sig att bara
måla och måla. — Hvarför skulle inte hon lika väl som andra fa
hän-gifva sig åt känslorna — jo, hon skulle, hon ville.
Hon knöt händerna trotsigt, och ögonen glimmade. Nästa
ögonblick kastade hon sig på sängen och begrof ansiktet i kuddarna.
Beständigt ringde i öronen detta: jeg elsker Dem, fröken. De ma ikke
blive vred — jeg elsker Dem.
Frampå morgonsidan, då hon vaknade, kom hon genast ihåg allt.
Hon säg det nu nyktert, reste sig upp på armbågen och sköt haret ur
ögonen samt började tänka lugnt.
Mest pä modem och Stockholm och förhållandena där. Sa här
klar och utsöfd säg hon allt, som det var. Modems släkt, den fina
vaningen, alla vanorna därhemma, sättet att gä, stå, nära sig. uttrycka sig.
uppfatta — ja — det gick icke ihop. Hon kunde väl för egen del
säga ungefär detsamma som förut: det där gör mig ingenting, ingenting
alls. Men — kunde hon det fullt? Många vanor hade hon fatt, som
hon ej pä allvar kunde undvara. Sa vär det hennes målning. Med den
måste hon fortsätta. — Fortsätta fritt och utan band. Ja, men — kunde
hon verkligen inte offra den — något? Jo -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
