Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
Hon lade sig ned med händerna knäppta under nacken och med
den tofviga luggen till väders. Läpparna voro en smula uppsvällda af
sömnen och ögonen tunga. Hon var långt ifrån vacker så här — det
låg något bredt och bondaktigt öfver henne, som verkade nästan
frånstötande. Men hon däremot låg och tänkte på, hur hennes far skulle
taga sig ut med en sådan — till svärson. Hvad i all världen skulle de
tala om? Fadern förstod sig ej illa på jordbruk och bönder — men
sjön hade han aldrig sett en gång. —
Ja, vore det ej det rena vansinnet? Plötsligen kom hon att tänka
på en balklädning, hon ägde därhemma, hur charmant chic hon hade
fått den efter egen ritning — och så kom det för henne, hur han skulle
se ut där bredvid — hon vid hans arm kanske — vandra in i — nej,
det var så ytterligt galet, nu vid klara dagsljuset.
Så kom hon med ens ihåg deras öfverenskommelse i går, att han
skulle sitta modell för henne klockan 11 i dag. Hon funderade på att
sända återbud, men efter beslut hit och dit gjorde hon ingenting. Kanske
han aldrig kom! ?
De hade suttit midt emot hvarandra två timmar. Icke ett ord
hade växlats. Hon målade, han satt.
- Nu orkar jag icke mera, tack ska ni ha! sade Leonore och sköt
stolen tillbaka, under det hon kisade på duken genom den knutna handen.
Kaptenen satt och tittade ned på golfvet; han såg ledsen, förlägen
och lite tafatt ut. För resten märkte Leonore, att han skaffat sig krage
och manchetter samt var efter omständigheterna vardadt klädd i dag.
Det blef en stunds tystnad.
— Godt vär i dag, sade han slutligen och såg upp från sidan med
en liten harskning. —- De skulde ikke haye lyst vel — og sejle ud. en
tur med mej, Fröken?
Hon blef röd. Hon kände alldeles tydligt, att hon borde säga
nej nu. Men i stället svarade hon genast, nästan brådskande och med
en ton, som hon försökte göra så likgiltig hon kunde:
— Joo, tack kapten, det skulle vaia skönt, jag har lite hufvudvärk.
Han såg glad ut och gick strax ned till bryggan för att ställa
om båt.
Leonore klädde sig hurtigt. I sitt sinne ursäktade hon sig med
att det var nödvändigt att tala ut nagra ord med honom.
Vinden hade i dag saktat sig betydligt, det gick mörka flagor hän
öfver fjordytan, men de hade ej stor kraft.
— De er ikke bange — vel? frågade han leende, då hon steg
i båten.
— Jag?! Ah visst’inte, iag är aldrig rädd.
J o ‘Jo o
Det var tyst i båten först. Han satt och betraktade henne, där
hon böjde sig öfver relingen och for med fingrarna genom vattnet.
— Fröken! — Tonen var besvärad.
Leonore svarade: Ja, men såg icke upp eller förändrade ställning.
— Je& — synes — jeg vilde sige Dem et ord — — De må
ikke tro, at — at jeg vär fuld igår — jeg ved godt, hvad jeg sagde,
og jeg kan stå for hvert ord.
Hennes strupe sammansnördes, hon blef blossande röd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
