Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i
— Ja — kapten anser väl inte mej för en dålig flicka, som var
så där — så där fri i går? hviskade hon fram i tvungen ton.
—- Jeg?! sade’ han med .en glad blick. — Ah, så langt ifra —
jeg kan godt skjeldne på folk, jeg, Fröken, og jeg ved grueligt godt,
hvem De er — —
Äter blef det tyst. Kapten hostade, harklade sig och spottade i lä.
- Men — vil De ikke — sig — fröken, tror De da ikke —
det kunde ble alvor — dette?
Då det intet svar kom, lutade han sig plötsligen fram mot henne
och bad h viskande:
— Sig da —- sig. nogenting!
— Jag kan inte, hviskade hon. Hon visste knappt hvad hon sade.
— Kan De ikke — sig — kan De ikke elske mig?
Hon genombäfvades i detsamma af en varm, jublande ström af
lifsmod och lycka. Hon kunde skrikit ut och kastat sig i hans armar,
hängifvit sig i namnlös* ömhet, släppt lös på all denna längtan, hon bar
på. Just en sådan som han — ja, det var det enda, hon ville ha, hon
kände i ett ögonblick, hur hon skulle kunna älska — —
Men hon blef naturligtvis sittande orörlig. Hon endast vände
huf-vudet och svarade med glödande ansikte ett sakta: Jo.
— De kan! — Äh, fröken — og vil De så — ikke blive min
da? — min Kone —?
Äter kom den där inre rörelsen sa stark, så mäktig, att hon
be-sinningslöst kastade ned hufvudet på armarna, som hvilade mot relingen,
och brast i gråt.
— Äh — De må ikke gräde — undskyld — jeg forstår det godt
altsammen —-De er ikke en pige for mig — men nu skal De bare
stole på mig, fröken — jeg er inget slet mandfolk — De skal bare stole
på mig.
Sedan han klarat för vändning, böjde han sig fram och tog
hennes’ hand.
— Nu skal De sitte her, skal jeg snakke lidt om mine forhold.
Han drog henne närmare aktertoften.
Och så berättade han enkelt nied halfhög röst. Han var
natur-ligtvis af ringa stånd, fadern var skutskeppare som han, och de voro åtta
syskon. Icke alldeles på bar backe. De rådde till största delen om den
förlista skutan. Nu finge han väl gå ut som styrman, men om ett år
eller par, så kunde han kanske fa skuta igen, han vore icke alldeles utan
relationer. Det blefve naturligtvis tarfligt —• men — om de älskade
hvarandra — gjorde det något då? — Så skulle hon följa med honom
på en segeltur ned åt Vestindien, och där skulle hon måla — oh, hvor
dejligt der er — De ved ikke — der skulle De male!
Hon satt orörlig och hörde på. Efter hand lämnade berusningen
rum för reflektionen, men känslan var tryggare. Hon satt nu med en
oupphörlig hemlig längtan att luta sig mot hans bröst i lä och frid
-att fara bort med honom — långt bort — från all flärd och lyx och
konstlade människor — gömma sig vid hans bröst och blunda för allt
O o
—- blunda lifvet igenom.
Men samtidigt var det, som om hon vore medveten om, att det
var svärmiska drömmar, detta — ingenting annat. Hon såg bjärt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
