Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Multiplicera en sädan erfarenhet med tusen och man har
Shake-speares skatt af erfarenheter frän dessa är.
Förakt blir en beständande stämning hos honom, ett
människoförakt i stor stil, som med blodet rullar genom hans ådror. Förakt för
furstar och menige man, för hjältar, som blott äro slagskämpar och
skräf-lare (Troilus), för konstnärer, som blott äro smickrare och snyltgäster
(Timon), för män, som antingen äro räa och ondskefulla eller nog dumt
sentimentala för att med hull och här öfverlemna sig i kvinnors våld,
och för kvinnor, hvilkas könsegenskaper äro svaghet, sinlighet, förställning
och lögn.
Fans det ett motstycke till detta krig om orienten, som i
verkligheten var ett krig för Kleopatras skuld — fördt öfver alla
medelhafs-länderna för besittningen af en lösaktig kvinna?
Åh ja, det var ju det gamla trojanska kriget i anledning af Helenas
bortröfvande, satt i gäng af en »hanrej», utkämpadt om en »sköka»,
uttryck som Shakespeare låter Thersites använda i »Troilus och Cressida».
Det var ämne till en tragikomedi af ganska bitter art.
Nu ser han i denna kvinna ingalunda mer förtrollerskan, utan blott
könet. Han skiljer bort strålarna frän stjärnan. Som i alla
konstnärs-naturer var det i hans egen eh blandning af svärmeri och cynism. Nu
aflägsnar han för en tid svärmeriet och låter cynismen ensam räda.
Och se, Iliadens skönaste element blifva med all makt förnedrade
och förhånade, Akilles’ vrede förlöjligas, vänskapen mellan honom och
Patrokles dragés ned i dyn, Hektors afsked förvränges till en grimas.
Den grekiska erotiken piskas med könssjukdomarnas gissel, svepes in i
en pestånga, vanäras af ett lidande, som blef kändt först några tusen
år senare.
För ett obetydligt koketteri blir Cressida af skalden förföljd med
ett lidelsefullt hat. Aldrig förr skildrade Shakespeare den sinliga
attraktionen så blottad pä poesi, aldrig var hans cynism så blottad pä humor
som här hos Thersites och Pandarus och hos ApWhanthus i Timon.
Nerven är här en angelsachsisk grundnerv, men icke längre det glada
Englands, utan den som blifver lifsnerven hos Swift och hos Hogarth.
Lägg märke till Ulysses’ förfärliga replik, dä Cressida efter det dåtida
engelska bruket hälsar den grekiske krigaren med en kyss..
Pä ett ställe i Ulysses’ roll tror jag mig kunna spåra den
personliga källan till den bitterhet, som är styckets grundstämning, och till den
pessimism, hvari det utmynnar. Shakespeare har tydligen vid denna
tidpunkt känt sig nära att utträngas ur publikens ynnest, därigenom att yngre
och ringare män blefvo honom föredragna. Kort efter hans död
öfver-strålades han ju fullständigt af Fletcher. En allt öfverväldigande känsla
af människornas och tingens orättfärdighet har genomträngt honom. Denna
känsla spärar man redan i omarbetningen af »Slutet godt, allting godt»,
där konungen anför Bertrams faders ord:
»Jag vill ej lefva, sad’ han,
Den dag, då olja tryter i min . lampa
Och jag blir snuten utaf yngre andar,
Som rata allt, som ej är nytt och vackert.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
