Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och på invändningen:
Ni är älskad, sire;
Den minst er hyllar, skall er sakna mest,
svarar dessa stolt-anspråkslösa ord:
Jag fyller upp en plats, det vet jag nog.
Hör Ulysses’ stora djupsinniga replik, då han vill visa Akilles, hur
oklokt han handlar genom att hvila på sina lagrar:
Med påse på sin rygg går tiden fram
Och samlar nådegåfvor in för glömskan,
Ett storväxt vilddjur i otacksamhet,
Där stoppas in förgångna, goda dåd,
Förtärda lika fort, som man dem öfvat,
Förglömda lika snabbt som man dem gjort...
Du blir efter, lik en ädel häst,
Som främst i raden fallit kull på banan
Och trampas ned utaf den andra trossen.
Flvad dessa göra nu, fördunklar er.
Om ock hvad ni har gjort är mycket bättre.
Man anar häri Shakespeares personliga känslor. — —
Det fins i Troilus och Cressida ett ställe, som visar öfvergången
från detta skådespel till Coriolanus. Det är Ulysses’ berömda politiska
replik, den stora utvecklingen af rang- och ståndsskilnadens nödvändighet.
Tag rangen bort, förstäm det strängaspelet,
Och hör hvad missljud följa. Allting vändes
I split och kif.
Shakespeare har nog ofta framhållit förtjänstens företräde framför
yttre förmåner, för att han skall kunna misstänkas för att vilja föra
stånds-högfärdens eller rangordningens talan. Men det ligger något af hans
aristokratiska trosbekännelse i denna replik.
Hans politiska föreställningar voro jämförelsevis trånga; han
förmådde icke att af den lätt beslöjade absolutismen under Elisabet bilda
sig något begrepp om gamla tidens fina medborgarsamfund. Hans
politiska öfvertygelse var den helt naturliga hos en konstnär, som visste sig
beskyddad af aristokratien i en sedan länge aristokratiskt styrd monarki
emot den puritanska borgarklassen.
Otvifvelaktigt har denna afsky för demokrati haft sin rot i hans
konstnärsnervers rent sinliga afsky för menige mans atmosfer. Lägg
märke till Cascas beskrifning på Cesars hållning vid Luperkaliefesten, da
pöbelns stinkande andedräkt bredde ut sig, Kleopatras ord om det
förfarliga att i Rom lyftas upp till beskådande af handtverkspojkar, med
andedräkt vidrig af stark föda, Richard den andres ord om Bolingbrokes
frieri till menige mans gunst. Shakespeare har varit lika känslig som
Heine efter honom för massans vidriga dunster. Gång pa gång
kommer därför Coriolanus tillbaka till den stinkande ombytliga massan. Den
vill han ingalunda smickra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
