Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£ 3 * ?;»< *
68
Sitt intryck af massan har Shakespeare uppenbarligen fått från
parterrpubliken i hans teater, de otäcka pojkarna (terribles boys), de
otvättade, som de kallades, från hvilka det alltid stod ett os af tobak
och en dunst af spirituösa, medan de otåligt afvaktade de ögonblick, då
primadonnan var rakad, så att stycket kunde begynna. Och senare på
kvällen den afskyvärda stanken från den kolossala reservoaren i
bakgrunden af parterren, hvilken stank man sökte hålla bort från scenen
genom att där bränna genever. Upprepade gånger hade skådespelarne
sökt få bort denna reservoar, men det stötte på motstånd och
skådespelarne utsatte sig för allehanda öfvervåld, om de vågade trotsa.
Med denna uppfattning af massan betraktade Shakespeare Englands
och Roms gamla tider; han såg dem i sin tids belysning. I sin konung
Johan har han förbigått fiamtvingandet af Magna Charta, som var den
’märkligaste tilldragelsen under konungens regeringstid, utan att ens
omnämna det. Elisabet tyckte icke om att man uppehöll sig vid den saken
och Shakespeare själf intresserade sig icke därför.
Betecknande är också, att Coriolanus ständigt återkommer till
plebejernås feghet. Det är den medeltida adelsmannens förakt för de i
vapen-yrket oöfvade bönderna. Men det är något som passar mycket illa in
på de stolta plebejema i det gamla Rom. Shakespeare karikerar alla
folkrörelser. Så t. ex. har han i Henrik den sjette, för att komma åt
bondeupproret och förlöjliga det, hämtat drag från ett helt annat uppror
och en helt annan tid; böndernas fordringar voro i verkligheten
moderata, ja konservativa. Men ingenstädes har han hånat folket så som här
i Coriolanus.
Huru har nu detta verk, Coriolanus, stått upp ur det djup af
missmod, lifsleda, förstämning, människoförakt, som vid den tidpunkten
upp-fylde Shakespeares själ?
Jag tänker mig det så. Han har känt sig utpinad och dessa
plågor hafva i hans produktion framdragit än den ena än den andra af
sina orsaker, funnit utbrott än af en, än af en annan art, kastat
växlande reflexer än öfver förhållandet könen emellan, än öfver de politiska
förhållandena.
När han öfvervägde hvad som i detta dystra jordelif hade varit
hans glädje, hvad som hade gjort det uthärdligt, så fann han som den
enda, ständigt rinnande glädjekällan de stores vänskap..
Som skådespelare tillhörde han en ringaktad klass, som dramatisk
författare räknades han icke mer till litteraturen. Han utgaf därför icke
ens sina skådespel i bokform. Hans lifs ära var ett par unga lorders
välvilja. Och aldrig, obetingadt aldrig fans hos hans samtid en aning
om att han var en man för sig och hela svärmen af de öfriga intet
emot honom. Han lefver och dör som en af mängden.
Har det funnits tider, då han till fullo anade, till fullo fattade sin
storhet? Jag tror, att det varit så emellanåt och det har då gjort honom
än mera aristokratisk till sinnet. Har han sagt sig: om femhundra år
skall människosläktet ännu minnas mitt namn, läsa mina böcker? Det
tviflar jag på. Ty han har näppeligen tilltrott eftervärlden att se
skarpare eller stå högre än samtiden. Ett sådant begrepp om den historiska
utvecklingen var främmande för honom. Han har snarare sett
inskränkt-heten växa till inom borgarklassen, sett bigotteriet rycka triumferande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
