Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
fram och hän fick en afsky för massan såväl i framtiden som i
förgångna tider och i nutiden, som har gjort honom likgiltig både för dess
beröm och dess klander..
Coriolanus bekymrar sig från början endast om sin moders
beröm, men senare retar äfven det honom. Hans väsen frigjorde sig från
människornas omdöme. Han bodde på de kalla höjderna öfver
snögränsen i den höga likgiltighetens rena luftlager, där själen sväfvar, buren
af sitt förakt.
Därför känner Shakespeare som Coriolanus, hvilken icke kan
bekväma sig till att af folket utbedja sig konsulatet som belöning för sina
oomtvistliga förtjänster. Må det gifva honom lön för hans bedrifter —
men ansöka om den, hvilka kval! Däraf denna hjältedyrkan, han är
omgifven af, dyrkad af koren, d. v. s. af Menenius, ja af fienden Aufidius.
»Troilus och Cressida» flödar öfver af förakt för kvinnokönet, för
falskt hjälterykte och falsk krigarstolthet, Coriolanus strömmar öfver af
förakt för folket som den stora hopen och massan; det lidelsefulla förakt,
som får utbrott i Timon, gäller intet visst stånd och intet visst kön, ingen
viss klass eller bråkdel af människosläktet. Det är det rena, intet och
ingen undantagande människoföraktet. Shakespeare fann ämnet under sina
förarbeten till »Antonius och Kleopatra» i Plutarks lefnadsbeskrifning öfver
Antonius. Men blott en del af dramat härstammar från hans egen hand.
Från Lukian och ett äldre drama om Timon hämtade han åtskilliga
element och började då att fördjupa sig i ämnet i följd af dess
(överensstämmelse med hans egen sönderslitna grundstämning under dessa ar.
Det är lätt att se den väg, som leder från Coriolanus till Timon.
Då folkets otacksamhet träffar Coriolanus, uppträder han som fiende
och angripare af sitt folk och sin fädernestad. Då Timon blir ett offer
för otacksamhet, kastar han sitt hat på hela mänskligheten. Coriolanus’
förbittring är verksam, Timons passiv, yttrar sig länge endast som
människoskygghet och förbannelser, och först då han åter kommer i besittning al’
guld, tager den en praktisk vändning.
Alcibiades däremot handlar alldeles som Coriolanus. Och da man
från Atén uppsöker Timon och ber honom att försvara staden mot den
vilde Alcibiades, är han hårdare, kallare, tusenfaldt mera genomförbittrad
än Coriolanus, än Alcibiades själf, som nöjer sig med en begränsad
hämd. Han visar sig konsekvent i sin afsky för människosläktet.
Timon erinrar i flera orunddrac; om Lear, men bitterheten och
lidelsefullheten äro här så mycket större, som genialiteten är mindre.
Vid sidan af Lear står den -manlige Kent, den trofaste narren,
hjärtamas hjärta Cordelia, den raske konungen af Frankrike. Timon har
ingen, som blir honom trogen, utom en enda man af slafvarnes klas-;.
Han är ensam med sin bitterhet och leda, som stegras till förstörelselusta.
Då han åter får guld, fröjdar han sig däröfver, dock icke som ett
medel till njutningar, utan som ett vapen till hämd. Det, säger han,
Bortlockar prästerna ur gudars tämpel . ..
Gör spetälsk man till gud, befordrar tjufvar
Och ger dem knäfall, rang och värdighet
Med stadens senatorer...........
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
