Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är icke, sorg öfver ondskans makt att nedbryta det goda (som
i Otello) eller klagan öfver lifvets elände (som i Lear), utan det är harmen
öfver den lidna otacksamheten allena, som har vuxit sig sa stor, att den
höljer lifvets himmel med de svartaste moln, släcker solens glans och
låter askan rulla så starkt, att vi icke hört motsvarande ens hos
Shakespeare, medan horisonten lyses upp af blixt efter blixt.
Allt hvad Shakespeare under dessa senare år har upplefvat och
utstått, har han sammanträngt till denna enda desperata gestalt,
människohataren, hvars vilda retorik är som en mörk essens af tungt blod
och galla, utdestillerad för att lindra kval. — -—
— V— Och det var då utsagdt, detta bitterhetens sista, vildaste
ord. Det svarta molnet hade urladdat sig, och himlen klarnade sakta
åter upp. Det i åratal stegrade crescendot hade uppnatt det högsta
forte och han hade inte mer att säga. Han hade ropat sig trött, han
hade rasat ut. Feberhettan var öfver. Han kände sig som om han
befann sig i en begynnande rekonvalescens. — Och hvad har da händt?
Den slocknade solen har åter tändts. Den svarta himlen har
ater blifvit blå. Det milda intresset för allt mänskligt har återvändt.
Huru? Hvarför? — Hvem kan svara därpå! Långsamt kommer
han, medan han närmar sig sin lefnads slut, till ålderdomens resignation.
Det glimtar fram däraf i hans senaste verk. Men det är ännu icke detta.
Lifvet har åter förefallit honom värdt att lefva; jorden är ater
skön, sagolik, fantastiskt lockande.
Ma man låta blicken glida hän öfver de verk, som återstå: Periklcs,
Cymbeline, Vintersagan, Stormen. Blicka ut öfver hans lefnads uti
förvånande grad färgrika september, färgrik som hans konst aldrig förr
varit och med den genomskinligt kyliga septemberluften. Hvad af detta
står främst i alla människors erinring? Hvad annat än dessa unga
kvinnogestalter. Marina, Perdita, Imogen, Miranda, dessa förlorade och
återfunna stackars varelser, ensamma, öfvergifna, som lida blodig orätt,
men hvilkas behagfulla adelsväsen segerrikt öfvervinna allt.
Hvem kan tvifla därpå, att de haft modeller, måhända blott en
enda modell! I hvarje fall synes efter den vilda krisen af människoförakt
Shakespeare hafva blifvit försonad med lifvet genom kxinligt behag af
egendomlig art.
Alla dessa unga kvinnor hafva något besläktadt. De hafva gatt
förlorade och de återfinnas, och en sagolik poesi sprides som en gloria
kring dem.
Kom i håg Shakespeares kvinnogalleri.
Hans ungdoms virager, de föga älskvärda, de grällystna - de synas
påminna om hustrun i Stratford. — Sedan de blodtörstiga och
fördärf-vade: Adriana i Förvillelsen, argbiggan, Tamora-tvpen, senare ladv
Mac-beth. Därpå de öfversvallande, spirituella unga flickorna, de förnäma
klassernas kvicka, muntra kvinnor: Rosalindatypsn, Beatrice-typen, Portia
o. s. v. Sedan följa de naiva, tragiskt anlagda, djupt kännande, tysta
och till undergång vigda: Julia, Ofelia, Desdemona, Cordelia o. s. v.
Därpå i perioden af den djupaste förstämning: den rent sinliga lo
"-urtypen, Kleopatra, Cressida.
Och så till sist den helt unga flickan, betraktad med den mogim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
