Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. II - En populär författare (Sigurd), essay af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannens varma blick, med fröjd öfver hennes ungdom och en viss
beundrande erotik.
Hon hade gått förlorad för honom som Marina för sin fader
Perikles, Perdita för sin far Leontes, och han fördjupar sig i hennes
väsen med den faderliga ömhet, han själf känner för sin skapelse
Imogen och som hans sista skapelse, magikem Prospers, känner för sin
dotter Miranda. Han hade förlyftat sig på lifvet. Han låter nu dess
tyngsta börda blifva liggande. Icke mer någon tragedi! Icke mer några
historiska dramer! Ett fantastiskt återskimmer af lifvet med omväxlingar
och öfverraskningar i sagostil. En fantastisk dikterisk ram om den unga
flickans behag.
Omgifningar med drömväckande stämning, som hon själf: ett
haf-omflutet Böhmen. Prosperos med trolldom värnade ö eller ett
Britan-nien, där konungar från romartiden och italienare från det sextonde
århundradet möta unga prinsar, som bo i skogshålor. .
Och långsamt återvänder Shakespeare till vissa ljusa stämningar
från sin ungdom, då han diktade midsommamattsdrömmens elfdanser
eller försatte sorglösa ynglingar och skrattlystna flickor till en okänd skog
i Ardennema med lejon och cypresser.
Blott att den uppsluppna, stämningen är försvunnen, medan en
fantasi, som är obunden af verklighetens lagar, har fritt spelrum. Det
ligger nu mycken allvar och lifserfarenhet bakom denna fantasis lätta lekar.
Han svänger trollstafven, — och verkligheten förskjutes och genombrytes
nu som förut i hans ungdom. Men det lätta sinnet har blifvit vemod,
uppsluppenheten ett stilla småleende; det är ett häijadt sinnes drömmar,
han bjuder oss till sist, ett rikt, men icke långvarigt drömspel, som varar
allt som allt tre, fyra år, antagligen från år 1610 till 1613.
Da kastar Prospero sin trollstaf ut i hafvet för alltid.
Georg Brändes.
En populär författare.
Essay af
Gabriel Ruhe.
I våra dagars litteratur är det ett mycket vanligt fenomen att
se en författare »slå af», reducera på sin ursprungliga litterära
måttstock. Författaren har ursprungligen tänkt sig sin litterära
verksamhet i den eller den färgen — låt oss säga i rödt! Jag tager
den färgen endast exempelvis, jag menar nu icke med »rödt»
detsamma som »radikalt». Så småningom ser man emellertid hur det
röda bleknar — från junkertrotsigt skarlakan blir det borgerligt
tegelrödt –- och därifrån till svag rosa — ja, till sist är det så
skärt, att det kräfves historiska förutsättningar för att kunna skilja
det från hvitt — hvita plåstret.
Tager man då fram, icke den resp, författarens debutarbete,
men det bland hans tidigare arbeten, där han framträder som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
