Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En populär författare (Sigurd), essay af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personlighet, en »quelqu un», som fransmännen säga, och så jämför
detta med hans senaste verk — den roman eller diktsamling, som
ryktet utbasunar med spända kinder — så tränger sig ofta den
tanken fram: är detta samme författare?
Jo — det är samme författare; men hvarför göra icke
böckerna samma intryck af att ett preciseradt jag står bakom dem?
Hvarför har purpurn blifvit kräftrödt? Svaret ligger snubblande nära:
Författaren har böjt sig för publiken, lagt sin undersåtliga
tribut på »allmänhetens» låga altare» han har blifvit publikens skald,
och lämnat sitt ursprungliga jag bakom sig for ever i någon
skräpvrå, dit han icke gerna tittar annat än i själfpröfningens bittert
förödmjukande ensamhetsstunder.
Benägenheten att »slappa af» i ett sträfvande, då det mötes
af motgångar eller vidriga omständigheter, är så ytterst mensklig,
att man knappt har rätt att bryta stafven däröfver. Det fins dock
vissa områden, där en dylik, passiv eller aktiv negation af sig själf
är en moralisk bankruttförklaring, som icke kan återkallas. Ett
dylikt gebiet är utan tvifvel litteraturen, där just individualiteten är
det förnämsta af allt. Det gäller icke att tillhöra någon »skola»,
att ikläda sig någon uniform. Det gäller tvärtom att vara sig själf
fullt ut, med alla sina förtjänster och alla sina fel. Lyriken, den
högsta af diktningens former, skulle vissna bort i samma ögonblick
lyrikern läte sig påverkas af några ytterljud och icke följde sin egen,
inre stämma. En skomakare har lof att följa modet, men en
diktare aldrig.
Guy de Maupassant och Paul Bourget...
Utan att bekymra sig om skriket och gläfset rundtomkring.
gick Maupassant sin bana fram. Han gjorde succés trots publiken
Otaliga voro de anlopp, som gjordes, otaliga de silkeslena och
smekande snaror, som utlades för att få detta geni i publikens
våld. Han afböjde anloppen, han sönderslet snarorna. Han var
sig själf till sin död, och han tvang allmänheten till erkännande
genom sin oförskräckta ståndaktighet. Konventionalismens sammets
mask ryckte han från sin läsare — och bakom masken framtittade
gallerns leende, lifsglada anlete.
Bourget — en dekadent om någon — har gått andra vägen
Han skrämdes af ståndskallet och öfvergaf, med små reträttstationer,
sin position. Skeptikern Bourget är död. Den katolske Faubourg
S:t Germain-diktaren lefver. Och hvad har han därpå
förlorat.-Icke sitt eleganta, bedårande språk, icke sin analysförmåga. Men
den lifvets doft, som omsusade hans första skapelser, har nu
för-byits i en fadd, halfdöd lukt af litterär eunuck —• ett själfsnöpings
intryck.
I den kamp mot publiken, som hvarje originell skriftställare
måste utkämpa, segrade Maupassant, medan Bourget gick under.
Men när den förres stora ande ännu fortlefver i den franska littera
turen, kan den andres endast blifva omnämd som en efemär lyx
poet, hvilken brände sina skepp.
Äfven i vår egen tids svenska litteratur, vore det ett
synnerligen lätt arbete framdraga exempel på denna tendens att för
pu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
