Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En populär författare (Sigurd), essay af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
blikens skull »slä af» på de gamla idealen — motstycken en miniature
till Cosmopolis författare.
Men det fins äfven en annan väg att blifva en »populär»
författare.
Denna väg är att redan från början slå in på den allfarväg
köpstarkt folks känslor och meningar i gemen pläga vandra. Så
till vida är det från en synpunkt att föredraga: man slipper ju den
nesliga ångergången till Canossa; man slipper att skria sitt Pater,
peccavi! Ty äfven om man har syndat, har man ju alltid syndat
med ärlig föresats att göra det orätta — och något sådant kan —
honettement! — en som »kännes vid sin svaghet all» väl ändå icke
medgifva.
Men en svensk författare, som aldrig behöfver gå till Canossa,
emedan han aldrig gått därifrån, är den populäre författare, hvars
senaste — min penna ville skrifva »sista» — arbete ligger framför
mina ögon just nu.
Det är Sigurd, och bokens namn är Patron Jonsons memoirer.
Det är en liten jubileumsskrift, denna bok, ty det är jämt tio
år se’n Sigurd utgaf sin första bok.
Aldrig går ur mitt sinne huru hjärtligt jag såsom ung student
i Upsala skrattade åt den dä ganska färska signaturen Sigurds
roliga kaleidoskop. Äfven då voro de stundom något krystade; men
där fanns dock ett så stort öfverskott af godt, manligt lynne, så
mycken sprittande och befängd kvickhet, att man förlät de små
synderna för de stora förtjänsterna.
Ännu i denna dag äro Sigurds kaleidoskop — stundom, men
mera sparsamt — lustiga och underhållande.
Men hans böcker . . .
Det är nu tio är sedan den första — och bästa — utkom;
och nu anser han det rent af för sin plikt att producera en bok
om året (se företalets första sida!).
Under dessa tio år har Sigurd klyft sig i tvenne olika stora
delar: den ena är humoristen, som fortfarande är vid vigör, såsom
framgår af ett par tre afsnitt i denna hans senaste bok; den andra
delen är den vittre författaren, som skrifver söndagsromaner för
sentimentala käringar och trångbröstade kälkborgare.
Ty att Sigurds popularitet ingalunda beror på litterära
för-tjenster, därom kan icke vara mera än en mening.
Någon stil kan man icke tala om. Från ansatser till
konstnärlig stil, eller vanlig novellstil, öfvergår han plötsligen i den
plattaste tidningsfrasstil, med godtköpskvickheter och småvitzar blandade
med tendensparadoxer och partifärgade vändningar. En stil, som
icke är någon stil alls, utan harmoni och afrundning, utan någon af
de ciseleringar i språkbyggnaden, hvarpå man igenkänner den borne
och erfarne ordkonstnären.
Detta må nu till en del vara det aftrubbande
tidningsmanna-arbetets skull; men ett estetiskt oting är icke mindre obehagligt
därför att man kan skönja en af de medverkande orsakerna till dess
undermålighet.
Beskrifningen på personer och situationer är ofta så banal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
