Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En populär författare (Sigurd), essay af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man skulle tro sig läsa en öresskrift af den hederlige J. O. Åberg.
Sid. 47, t. ex. tecknas den älskade på följande konturlösa sätt:
»Hon var lång och smärt och gullgult hår kringflöt ett ljust, öppet
nordiskt anlete af ovanlig fägring.»
Eller följande tirad, sid. 44 — när mäcenaten »Lars handlare»
har aflidit —: »Ack, ungdomen är lättsinnig och glömsk! Min
djupa och allvarliga sorg efter mm välgörare vek undan med
den gryende våren, och när sommaren stod färdig i all sin prakt
utmed vägen, öfverallt där jag for fram, hade den bittra saknaden
lämnat platsen ensam åt den innerliga tacksamhet, det kära vördade
minne, som ännu bor qvar i sextio åringens bröst.»
Denna halft banala, hälft svulstiga stil öfvergår stundom till
en okonstlad enkelhet i uttrycken, som gränsar till det naivt
sen-suela. Så till exempel nämnes på sid. 66, antagligen för att visa
huru borgerligt ärligt den ädle patronens äktenskap var menadt, att
»soffan kunde dragas ut för två». Gammaldags enkelhet och
svensk-mannased måste ju pointeras!
Hela boken är för öfrigt ett sentimentalt försök att klappa på
alla »fosterländska» och konservativa köparehjärtan. Man måste taga
hatten af för en sådan man som den genomhederlige patron Jönsson.
Han börjar såsom fattigt barn, får slita förfärligt ondt, hans ena
syster förföres, hans ene bror blir alkoholist*), kommer slutligen till
en hederlig landthandlare, som han på grund af sina eminenta egen
skaper får ärfva. Därpå blir han snart nog förmögen, blir bror
med sergeanter och skrifvare, hvilka från den genomsnälle mannen
på spel vinna 250 kronor. En tid därefter blir han ännu mera
förmögen, luras af sin svärfar in spe på pengar (»1,278 kr. 96 öre»),
hvilka han dock, lydande sitt guldhjärtas maning, ädelmodigt låter
honom behålla. Senare blir han gift med en sällspordt ädel
nämnde-mansdotter; en gång då han kommer i betryck, räddar en alldeles
ovanligt ädel hofmarskalk honom genom att låna honom 50,000
kronor, utan borgen, rörd af patronens fruktansvärdt redbara uppsyn.
Patronen blir stadsfullmäktig och peruansk vicekonsul samt
vasa-riddare. Hans söner bli praktexemplar af lärdom och
affärsgeni, döttrarne — ja, så här säger patronen om dem:
»Det kan förlåtas en far att jag säger att ett par sådana
flickor inte ofta släppas ut från det nutida svenska hemmets verld.
Renhjärtade, klara i blick och sinne som den friska älfvens våg,
gingo i brudstol okysste, okurtiserade och utan bref och hårlockar,
som behöfde brännas upp.» etc. etc.
Det är dessbättre sällan man får läsa så sliskigt idealiserande
fraser.
Slutligen slutar patronen sina memoirer med att omtala, att
han är sextio år, ärad som få och förnöjd som ingen.
*) Samme försupne broder Johannes står bland folkmängden utanför det hus,
där en officiel järnvägsinvigningsfestmiddag afätes och åser huru konungen, rörd af patron
Jönssons många dygder, begåfvar honom med vasa-orden. Då ropar Johannes 4öcka
te!», hvarpå patron J:s ene son, Jöns, kastar ut sin farbror. Detta lilla drag omtalar
patronen med omisskänlig fadersstolthet öfver sonens rapphet, ehuru han försöker
bemantla sig. Som episod verkar denna familjeinteriör mycket rå och motbjudande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
