Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Karl A. Tavaststjernas nya roman (»Kvinnoregemente»), af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 5
författaren öss icke sväfva i någon villrådighet. Vi känna i själfva verket
den mest lefvande sympati såväl med hennes oförfalskade ungdomliga
kärlek som med hennes pinsamma ställning af underlydande tjänstehjon,
och man mins länge bilden af den tysta tjänarinnan, som med sina
mjuka rörelser och sitt undfallande sätt bjuder omkring kaffebrickan, medan
matmodern uppmuntrar kurtisen mellan hennes fästman och den rika
Manda. Men förf, skulle ha känt sin hjältinna dåligt, om han latit detta
hennes undergifna uppträdande vara det enda karakteristiska, mot hvilket
hennes varma hängifvenhet för älskaren fick bryta sig. Vid skildringen
af denna karakter liksom öfverallt i boken har Tavaststjema tvärtom med
förkärlek uppehållit sig vid den sidan i den finska bondens själslif, att
nämligen ytan här om någonsin bedrager. Ty Ida är väl ungdomligare
än sin matmoder, men hon är lika eller nästan lika så klok. Hon saknar
hennes långvariga erfarenhet och framför allt hennes maktställning. Men
hon är icke desto mindre en farlig antagonist. Ty midt i sin kärlek,
som väl att märka är äkta, behåller hon en klar blick öfver bade medel
och ändamål, och hon har icke det ringaste ulag att sluta som en
förföljd oskuld, hvilken stilla och undergifvet tränges i skuggan af en
lyck-ligare rival. Hon är så klarsynt i sin lidelse, att hon icke tager miste
och om hon också en gång gifver vika för den medfödda vidskepelsens
lockelse att på trolldomens mystiska vägar finna det band, hvilket
olösligt fäster henne vid hennes älskade, så tager dock efteråt hennes sunda
förstånd ut sin rätt, och hon kastar sig med energi pa naturliga vägar
in i den kamp, där de öfvematurliga makterna vägrat att bista henne.
Hon gör ’ det med en ihärdig slughet, som liknar värdinnans egen, och
hon är så bekymmerslös om medlen, att hennes ungdom äfven i detta
fall visar en beräkningskraft och en förslagenhet, som är i släkt med den
starka gummans.
Ida föreger sig nämligen vara hafvande. Hon gör detta med den
älskande kvinnans hela mjukhet och den olyckligas stolta sorg. Hon är
oåtkomlig i sin slutna smärta, och hon tigger icke om hjälp. Den svage,
godhjärtade och fåfänge unge mannen, hvilken är skildrad med en konst,
som ger teckningen af de båda kvinnorna föga efter, blir sa
olycklig som blott en maktlös syndare vid ett dylikt tillfälle kan bli. Hans
hjärta blöder af medlidande, på samma gång som hans ungdomliga
fåfänga vaknar i bredd med faderskänslan, men när han äfven nu dukar
under i kampen mot modems sparade motståndskraft, sa nedslår detta
icke modet hos den unga kvinnan. Med list och löften skaffar hon sig
ett nyfödt tiggarbarn, och med detta vid sin sida later hon finna sig
ute i ladan, ett offer för matmodem-fastems hårdhet, ett föremål for
alla goda människors medlidande, och hon vinner i detta nu den
triumfen, att hennes älskare héfhdlar som en man och lofvar henne bade tr<
>-het och äktenskap. Genom en slump blir emellertid bedrägeriet
upptäckt, men äfven då segrar hennes makt öfver älskaren, som i hennes
handling blott ser ett bevis på hennes allt uppslukande kärlek. Han
gör sig till hennes medbrottsling, förklarar för alla, att komedin spelats
af dem båda gemensamt, och när boken slutar med, att värdinnan pa
Monola dock till sist lyckats aflägsna sin brorsdotter, till dess att alla
arfs-frågor blifvit utredda och i hopp att »den som vinner tid, vinner allt ,
är det dock ej alldeles gifvet, att den unga kvinnan är besegrad, ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
