Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Karl A. Tavaststjernas nya roman (»Kvinnoregemente»), af Gustaf af Geijerstam - Carl Larssons utställning, af A. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8/
lighet är med ett ord en rent artificiel blomma på en doktrinär
akademisk underbygnad, och den är ingenting annat än ett nytt utslag af
den sterila själsriktning, som i min studenttid kallades för att »ästetisera .
Den är en lek med politik liksom detta var en blodlös sympati för
diktningen.
Denne man, hvilken vet sä litet om verkligheten, finner
emellertid föga af »odalmannens djupa visdomsord», lika litet som han i denna
omgifning återfinner bonden Pavo, Torpflickan eller Molnets broder. I
hans uppfattning har poesin krupit ned till verkligheten så att säga, och
detta misstag kan vara lika ödesdigert, som när poesin i ett helt
tide-hvarf slutar upp att stå i förbindelse med vare sig verkligheten eller
samtidens människor. Doktor Udde är och förblir främmande för den
värld, i hvilken han kommit in, och han far därifrån, utan att hafva
dragit nytta af lektionerna under sitt besök. Äfven när till sist den
listiga värdinnan söker blanda in hans ärliga namn i kampen mellan Ida
och sig själf under förevändning, att den korrekta doktorn skulle vara
fader till Idas barn, får doktorns tro egentligen icke utstå någon hårdare
medfart. Denna , tro behöfver sä föga verklighetens grund, att den kan
lefva äfven utan ringaste understöd. Och är det sant, hvad förf, i
slutet af boken uppgifver, att denne man verkligen börjat söka nya ideal,
sä skall han finna det i att drömma sig själf vara själsaristokrat och att
ställa sig själf på en piedestal, där han »mottager gillande». Detta är
en billig och anspråkslös ställning, långt billigare än hvad flertalet af
dem, som själfva intaga den, troligen tänkt sig.
Som man ser, är Tavaststjernas nya bok i ordets egentligaste
mening en bok om det nutida Finland. Den har tagit upp ett helt partis
eller rättare tvänne partis gamla slagord och stärkt dem i en satirisk
be-skrifning, som nog från särskildt gammalfenomanskt häll torde ådraga
förf, tämligen starka genmälen. Det är emellertid karakteristiskt för den
nuvarande situationen i Finland, att just Paivählethi, den ungfenomanska
tidningen, hälsat denna bok med entusiasm. Som konstverk är boken
starkast i den del, hvilken handlar om folklifvet, och i det pä en gång
indignerade och ironiska patos, med hvilket förf, slår fast det faktum, att »också
i det gamla Finland är kärleken till fosterjorden en kärlek med
beräkningar, ett begrepp, som kan missbrukas, och som missbrukas». Och en svensk
föres häraf lätt att med vemod tänka på var egen partikamp.
Gustaf af Geijeistam.
Carl Larssons utställning.
I Theodor Blanchs konstsalong i Stockholm har en tid bortåt en
samling af Carl Larssons dukar, aqvareller, teckningar m. m. varit
exponerad inför en publik, som har varit både talrik och intresserad. Carl
Larsson är också sedan länge en populär målare, och detta med fullt
skäl, ty en mångsidigare och på samma gång känsligare begåfning än
hans får man leta efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
