Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Larssons utställning, af A. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Det är en orädd konstnärsindividualitet, man här förnyar
bekantskapen med; en artist, som beherskar både det bizarra och det mera
troget naturåtergifvande, och hvars pensel är lika ledig, när det gäller
att i några få drag framkalla en grotesk lustig »gratulation», som när
han med sensibel hand afbildar ett landskaps skiftande färger.
Bland »gratulations»-kartongerna igenkänner man lätt den af
konstnären i hans tokroliga knittelvers besjungna
»––––-— — Eufrosyn,
som jemt är solkig uti hyn»,
hon, som stör pappa då han målar, derför får risbastu, skriker så att
pappa håller på förlora hörseln, hvarför han räddar sig, genom att ge
den lilla vildinnan pengar till sockergryn. Hon figurerar äfven här på
»gratulationspapperen» af bildad med den oemotståndliga humor, som
är C. L. så egen, då han ger sig in på barnalifvets område. De flesta
af dessa lyckönskningstaflor (med tillhörande »verser») gå i originell
komik upp mot Oberländers teckningar — äfven om man här och hvar
påträffar slarfviga hastverk, som väl egentligen mera af godt lynne än
af kritisk uppskattning blifvit lämnade till utställningen.
En del vårdslöst utförda, genialt-vansinniga eller halffärdiga
dukar hafva också kommit med. De stå dock i en sä förkrossande
minoritet mot det myckna goda, som erbjudes, att man lätt låter ögat
glida förbi dessa ateliersaker hän till de mera gedigna verken.
Bland aqvarellerna förtjena väl särskildt de två damporträtten —
fru Pontus Fürstenberg och fru Vult von Steijern — att framhållas.
Särskildt det sistnämda porträttet är delikat gjordt; den gamla damens
nobla ansigte verkar nästan lefvande.
Oljetaflorna rymma ibland sig mången perla. Floden tyckes rinna
med verkligt, »vätt» vatten, och den Franska vårbilden med sina skönt
blommande fruktträd är läcker och känslig som ett af Paul Bourgets
första poem.
För studier i ljus, å la Rembrandt, är Carl Larsson af gammalt
icke alls rädd. Särskildt tvenne solstycken äro anmärkningsvärda. »Die
letzien Strahlen»: en gammal gumma sitter och skalar äpplen (eller
kanske det helt prosaiskt är potatis?) under ett träd. Af färgerna orange
och hcströdt samt grå och gröna skymningstoner har här bildats en
kraftig harmoni, medan aftonskenet bildar en gloria öfver den gamlas
hufvud. Himlen i venstra hörnet har kanske för mycket af dag i sig.
Den andra solskensstudien är »Ulf i aftonsol», der sannerligen
färger icke sparats — rönnklasarne hafva halftumstjock1 färg. Solljuset är
så intensivt rödgult, som det är i vackra »solqvällar», men bakom
börjar aftongrånadens djupa färgskala.
Bägge dessa taflor äro mycket intressanta, och återvinna vid
upp-repadt betraktande hvad det första, något brutala intrycket beröfvar
dem i skönhetsverkan. Låt vara att de verka experiment -— utan
experiment ingen erfarenhet.
Utställningens »clou», i stort sedt, är och blir dock den stora
taflan »De mina» — fri från allt fantasteri, full af sommarhems-frid,
enkel och innerlig. Det är konstnärens egen familj, som är afbildad
utanför en villa, mot en bakgrund af nordisk sommarnatur. Verkan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
