Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regina von Emmeritz på K. Dramatiska Teatern vid Gustaf II Adolfs-jubiléet, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emmeritz» många och betydande förtjänster, hvilka blifvit
förbisedda af en publik och en kritik, som vilja bedöma ett litterärt
arbete af ej alldeles färskt datum från helt andra synpunkter än
den rätta — den litteraturhistoriska.
»Detta stycke är» — säger författaren själf i ett enskildt
bref, som vi varit i tillfälle att se — »en dramatiserad roman, ett
psykologiskt problem, en konflikt af motiv, som hvarken ord eller
handling tillräckligt klargöra, alltså episkt och lyriskt, icke
dramatiskt. Kommer så därtill den pockande alexandrinen. Vore jag
trettio år yngre, skulle jag säga allt detta bättre pä prosa.»
Denna författarens egen kritik hindrar dock ej, att stycket
äger både dramatiska och poetiska förtjänster och främst
egenskaper, som bort göra det till ett af vår litteraturs populäraste
folkskådespel — förutsatt att dessa förtjänster fått komma till sin rätt
på scenen. Dess handling rör sig omkring vår historias störste
man, hjältekonungen från Breitenfeld och Lützen, hvars lifsgerning,
den protestantiska trosformens politiska befästande, af skalden
idealiserats till kampen för allmän trosfrihet. Och denna tanke har
han satt i scen med en apparat, som just ägnar och anstår ett
historiskt folkskådespel. Diktens innebörd lämnar skådespelarne
tillfälle att förläna de historiska personligheterna folkfantasiens hela
storhet i godt som i ondt, och dess form fordrar, att regissören,
utan afvikelse från den historiska troheten, skänker ensemblen
rörelse och lif och situationerna en milieu, som ej blott torftigt
tillgodoser, men i kraft, rikedom och bravour öfverträffar, bländar,
hänför åskådarens fantasi. Utförandets afmätta, kallt beräknande
realism tillhör det moderna sededramat och komedien. Men det
romantiska dramat kräfver patos, plastik, poesi, kräfver solsken
och skuggor, färger och rörelse, tiggarkåpor bredvid
kröningsmant-lar, vaggvisor blandade med vapenbrak, stämning framför allt -—
och dock sanning, sanningen som bryter tram lik ljungelden, när
de väldiga molnen stöta ihop, sanningen, som kan lysa eller
drabba, skrämma eller förtjusa — men som alltid kommer uppifrån.
Med detta kraf till rättesnöre för det sceniska återgifvandet
uppföras Hugos dramer på Théåtre Franqais, Shakespeares af
Ir-ving i England, och i Tyskland Goethes och Schillers, enligt
Mei-ningarnas mönster. Den som sett effekten däraf skall bäst kunna
bedöma det kulturhistoriskt och konstnärligt berättigade däri.
Att mindre svenska teatrar och resande sällskap — sådana
ha här i landet hufvudsakligen uppfört »Regina von Emmeritz» —
hvarken disponerat tillräckliga artistiska krafter eller nödiga
pän-ningmedel för att kunna återgifva stycket i ofvan antydda stil,
är naturligt och ursäktligt, och det är med hansyn till detta, som
författaren själf i företalet af 1881 uttalar sin förmodan, att han
begärt for mycket — »när han tänkt sig en scen af första rangen»,
tillägger han.
Då inträffar, på hans sena ålderdom, att Kungl. Dram.
Teatern i Stockholm, Sveriges främsta scen, annonserar »Regina von
Emmeritz» och ställer dess upptagande på repertoaren i samband
med Gustaf II Adolfs-jubileet. Skaldens förvåning och
tillfredsstäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
