Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. I. Inledning. Konsten i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i46
till natt och omvändt: d. v. s. breda mystikens slöjor öfver de områden
där klarhet råder eller med konstladt ljus skingra mörkret öfver områden,
där själens helsa kräfver att det ligger tätt och tungt.
Vill man se den moderna konsten under en bild, synes mig
ingen mer uttrycksfull än den af ett nattlandskap.
Endast den, som förnummit huru naturen växer i makt under
nattens stillhet och mörker, emedan de intryck som stanna kvar, sedan
tusen intryck slocknat, mångfaldigas i styrka; den som hört skogar nes
stora tystnad, där de teckna sina svarta massor mot natthimlen, som i
dämpad glöd sluter sig närmare om jorden; den som blickat ned i
vattnens blanka, mörka hemlighetsfullhet; den som känt dofterna slå
emot sig, starka och plötsliga; den som lyssnat till de enstaka ljud,
långtonande, och klara, hvilka stiga ur tystnaden; den slutligen, som
känt tystnaden själf som ett mäktigt personligt väsen vid sin sida —
endast den har förutsättningen att göra den moderna konsten rättvisa,
i dess djupaste innebörd.
Denna är att, i motsats till naturalismens detaljrika, allt omfattande
middagsklarhet, finna den koncentrerade och intensiva stil, hvilken är
nattens, en stil hvilken mångdubblar fantasiens verksamhet genom få
men starkt suggestiva intryck, genom att icke utsäga allt, utan göra den
förnimmande själfverksam, detta, som är hemligheten af alla stora
intryck genom konsten.
Nyidealismen har därför rätt, när den framhåller att den har sin
»tendens» gemensam med tendensen i Hellas, i gotikens, i renässansens
yppersta konst. Den har rätt i att all hög konst är symbolisk, visande
ut öfver sig själf till ett stort sammanhang och uppenbarande stora,
allmänmänskliga idéer. Den meliska Afrodite är sålunda symbolisk för
den kyska skönhetens, fra Angelos madonnor för den fromma enfaldens,
Mona Lisa för den själsfina outgrundlighetens moment i kvinnonaturen.
Vårt andliga lif rör sig med otaliga sådana, af konsten danade,
symboler, hvilka blifva allt djupare till sitt idéinnehåll, genom att hvarje ny
generation tränger in i dem med ett allt djupare förstående, en allt rikare
känsla.
Men nyidéalismens oerhörda misstag är att glömma, hvad en
tänkare så centralt sagt: djupa symboler hafva icke tillkommit under
afsikten att dana symboler; uttolkarne, icke konstnärerna eller diktarne
själfva, hafva gifvit dem deras symboliska betydelse. Ty om
symboliken varit hufvudsaken för konstverkens skapare, om dessa ur
reflexionen, icke ur lifvet, ur sitt hjärta hade hemtat sina ingifvelser, då skulle
deras verk aldrig blifvit af den art, att nutiden haft ringaste intresse af
att söka genomtränga innebörden af symbolerna i desamma.
Det ansträngda sökandet efter det djupa och innehållsrika, tron,
att detta finnes endast i undantaget, i det utsökta, det ytterst
subjektiva — detta är den modärna konstens största svaghet. Till en viss
grad har hvarje ny konstriktning gått från det vanliga till det ovanliga
och sålunda åt konsten eröfrat något nytt, hittills obeaktadt lifsområde.
Och subjektiva till en viss grad äro alla de största konstverk, lika visst
som — eller just emedan — de äro symboliska och syntetiska. Men
de hafva blifvit subjektiva, emedan deras skapare i dem lagt sitt rika,
personliga lif, sin kraftutveckling, sin lycka, sin sorg. Och därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
