Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. I. Inledning. Konsten i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i48
äger, ty det vet sig därpå endast förlora sin egenart utan att vinna
någon annans.
Och hvar hälst således genierna inom vår tids konst sträfva
att vidga dess område och uttrycksmedel, där kan man också hoppas
att de skola lyckas. Men samtidens konst lider under olyckan att
de två yttre inflytanden, af hvilka konstnären starkast påverkas, den
nyaste konstriktningen och tidsförhållandena, nu stå i strid med
hvarandra. Konsten söker det inåtvända, individuella. Samhällsförhållanden
och uppfostran förytliga och nivellera. Den, som vill häfda sin
personlighet, kan sällan få göra detta sund t, starkt, fritt och fullt, utan
tvingas oftast att göra det på ett forceradt sätt. Allra vanligast tyvärr
är i våra dagar, att konstnären icke har någon stark personlighet att
häfda, utan genast söker sig in i den flock, som för ögonblicket anger
modet. Sålunda blir symbolismen, hvars enda program just är
personlighetens uttryck i konsten, den fullkomliga friheten och som därigenom
med allt skäl hoppas förstora både sanningens och skönhetens områden,
i sin ordning ett förtryck, alldeles som hvarje riktning blifvit, hvilken börjat
som protest mot en läras tyranni. Romantiken, som bekämpade den
falska klassicitetens dogm, blef själf dogm: naturalismen, som bekämpade
den romantiska dogmatiken, blef själf dogmatisk, och impressionismen
måste bryta med denna den trälaktiga efterhärmningens teori. Och
nu vågar man snart icke skildra naturen som man ser och känner och
älskar den, utan man måste, för att vara modärn och undvika
banaliteten, måla hallucinationer.
Den ännu ej lösta uppgiften, att på alla områden dana en ny
teknik, framkallar nu äfven en märkbar disharmoni mellan hvad konstnärerna
vilja och hvad de verkligen kunna. Detta är en af orsakerna hvarför
den modäma konsten så sällan meddelar det befriande intryck, som
det är den stora konstens egenart att skänka. Man röner tvärtom ofta
den beklämning, hvilken uppstår genom afsiktlighet, och därtill en,
hvilken ej ens når sin afsikt. Och allra minst kan nutiden nå denna afsikt,
när den är att återframkalla en gången tids anda. Ty för att
frambesvärja en ande måste man själf vara dess bam. Religion, ro oeh
naivitet kunna ej återväckas genom skeptiska, febrila, reflexionssjuka
nevropater.
Naturalismen erfor icke samma disharmoni mellan sig och tiden.
Den såg tvärtom samtiden gladt i ögonen och kände sig som dess andas
barn. Den såg sina uppgifter mera begränsade, men kände sig mäkta
dem. Häraf vällde den kraftglädje, som följde naturalismens genombrott.
Detta var en kunnandets triumf, medan man nu ofta glömmer det djupa
sambandet mellan kunnande och konst. Och visserligen sökte
gammalidealismens målsmän neka genialitetens namn åt detta kunnande, men den
unga skolan öfverstrålade snart sådana invändningar. Den hade
upptäckarens mod och älskarens hänförelse vid sitt inträngande i verkligheten,
vid sitt danande af nya, ständigt mer förfinade medel att spegla det
rörliga lifvet, det ljus, den luft i hvilka detta badades. Öfverallt, där
nyidealismen är äkta, har den intet af renegatens hat till naturalismen,
utan vet sig tvärtom stamma från naturalism och impressionism, vara ett
nytt led i en organisk utveckling. Liksom den naturalism, hvilken
trängde djupt in i verkligheten, blef till impressionism, hvilken tog med
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
