Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. I. Inledning. Konsten i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
icke • blott gestalten, utan dess miliö, och hvilken omdanade denna miliö
efter sina subjektiva intryck af färg och ljus, sä mäste impressionismen
leda till upptäckten af nya djup i verkligheten, dem sinnena ensamma
icke kunde genomtränga, men hvilka det oaktadt äro lika verkliga. Ty
är icke hafvets botten lika verklig som dess yta? Sålunda blir alltid en
äkta »naturalist» äfven en äkta mystiker, hvilken inom konsten uttrycker
mänsklighetens hela lif, både ytans och djupets, genom en själfständig,
symboldanande fantasi.
Så voro de stora alltid. Så äro de nu. Naturalismen och
idealismen är hos dem ett oupplösligt helt.
Att skönhetsintrycken trots deras sinliga uttrycksmedel hvila pa
mystik, på konstverkets samklang med vissa hemlighetsfulla strängar i
vårt eget inre, pä styrkan och djupet af dess suggestiva kraft, detta var
hvad naturalismen förbisåg och mot detta förbiseende maste en
reaktion komma.
Mängen blef kanske, i likhet med mig, tystad då man vid
opponenternas utställningar på 1880-talet invände: att ett stycke natur, huru
ypperligt återgifvet som hälst, ännu icke var ypperlig konst, ilall det icke
fyllde impressionismens kraf, att ett temperament skulle hafva iakttagit
detta styckes natur och ifall icke ännu något annat egt rum, hvilket
impressionismen ej kräfde, nämligen ett urval, som framhöll det väsentliga och
betydande och återhöll det tillfälliga, det- obetydliga. Dessa påminnelser
möttes dä med talet om förkonstling: all komposition, allt urval
fördömdes. Sanningen, hela sanningen, intet annat än sanningen — detta
ansågs lika oafvisligt för ärlig konst som för ärlig edgång. Man glömde
att vissa sanningar icke äro lika värda att sägas, att en sanningens
rangskala finnes. Man skydde i den grad all komposition att, om man sett
en gestalt till venSter, på sitt motiv,, flyttade man den ej till midten, om
också alla liniers rytm därigenom skulle mångdubblats i harmoni. Om
en golfyta eller sandstrand upptog motivets förgrund, föll det ingen in
att reducera den färgfattiga, intet sägande ytan, utan lät denna släcka
intrycket af taflans betydelsefullare moment. Ingen hade hjärta att utestänga
en gris ur den finaste stämningsbit, ifall grisen verkligen varit med i
stäm-ningen. De flesta af de unga voro, i sitt berättigade hat till det fadda,
flacka kärlekslösa skönmåleriet, skamsne om de målade andra landskap,
än sädana, hvilka i någon form innehöllo värt dagliga bröd. Och att
med minnets och fantasiens hjälp färdigmåla eller omdana ett motiv,
det ansågs af dessa friluftsmäleriets och realitetens ärlige dyrkarc lika
ö
ohederligt som att skrifva falska växlar.
Mängen säg väl som jag i denna äkta, friska hänförelses Ilod, med
hvilken luft, ljus och färgfröjd strömmade in i. var konst, ett nyfödelsens
bad för denna, utan att. dock tro att nämda flod för alltid skulle afgränsa
den äkta, och oäkta konstens landområden. Tvärtom väntade man,
att sedan medlen sålunda fullkomnats, dessa medel skulle brukas för
betydelsefullare uppgifter. Mången är väl i likhet med mig viss, att de
nya konstens former, hvilka verkligen skola kunna ge uttryck at> ett rikare
lifsinnehåll, icke nås genom afvikande frän naturen, utan endast genom
allsidigt fördjupande i denna, och känner sig sålunda ofta, sviken med
afseende ä det, man nu vill upphöja på naturalismens bekostnad.
Men lika litet som tänkande människor för tio ar sedan kil"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
