Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. I. Inledning. Konsten i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i5°
skrämma sig af naturalismens öfverdrift — att slösa ypperliga
konstnärliga medel pä innehållslösa ämnen — låta de nu skrämma sig af
konstens benägenhet att, med konstnärligt ofullkomliga medel, uttrycka idéer.
Ett af kulturmänniskans kännetecken är att icke låta skrämma sig. Skräck
är vildens plåga. Och de mänga vildarne pä konstens område upphäfva
vid hvarje ytterlighet sitt klagoskri: konsten dör.
Den konstförstående vet, att konsten aldrig dör, att den är jordens
eviga lif för släktets tankar och känslor, det finaste, starkaste, rikaste af
alla mänsklighetens tillvarelsesätt. Om också någon viss tidsanda skulle
bli den enskilde konstnären för stark — konsten skapar förr om
tidsandan efter sitt beläte, än tidsandan konsten! Frän det oäkta, gjorda,
osunda i en tidsriktning är det ofta först konsten, som frigör sig, som
sedan i sin ordning återför andra lifsmoment till natur, helsa och
sanning. Och konsten bevarar därunder allt inom den förra tidsriktningen,
hvilket inneburit verkliga förnyelser.
Den kommande reaktionen mot den nu modärna riktningen skall
sålunda helt visst komma att utdöma den symbolism, hviken söker
uttrycka fantasier, tankar och känslor — eller dölja bristen på dem —
genom att flytta änglar och helgon, Jesus och Maria in i en omgifning,
med hvilken de intet, vare sig yttre eller inre, samband äga.
Den skall äfven komma att underkänna den konstruktion af
naturen, hvilken omdanar den till fullkorfilig olikhet mot allt, hvad den
någonsin kan bjuda sunda sinnen af verkliga intryck.
Den torde komma att upphäfva det i hvarandra flytande
tillstånd, hvari nu konstens skilda former befinna sig, genom att pä nytt
framhålla vissa kristallisationslagar, som det varaktiga konstverket måste
låta sig bestämmas af.
Men därjämte torde den komma att bevara allt i den modärna
riktningen hvilket hvilar på ett djupare inträngande i lifvet och naturen,
på ett, genom syntetisk åskådning framkalladt, urval i framställningen’
och på den symbolbildande, skapande fantasiens frigörelse ur
naturalismens ensidighet.
* *
’ / *
I förstående af människan har vårt århundrades konst icke
kommit mycket längre än de store gamle. Ja, när jag i somras — i Berlin,
Dresden och München — gick till dessa från de modärna, frågade jag
mig ofta, om ens de störste af våra äga de gamles djupa förstående
af människan? Medeltidens lyckliga eller lidande madonnor, Dürers
mäktiga apostlagestalter, Murillos pojkar, Rembrandts gubbar, Rafaèls
och Titians renässansvarelser, Van Dyke’s adelsmänniskor, Rubens bilder
af svällande lifsberusning, de inblickar i själens grund, hvilka de ögons
svarta djup, som möta från Velasquez’ själfporträtt, voro i stånd till —
hvem har ännu gifvit mera än detta?
Men landskapet fattadt »som ett själstillstånd», men ljuset och
luften, som gjuta sig kring landskap och människor, men arbetet, som utgör
dessa människors halfva tillvaro — alla dessa element äro i detta
århundrade Europas eröfring åt konsten.
Den impuls, som därnäst varit djupast inflytelserik, kom från östern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
