Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Strindberg som naturforskare, af Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
för psykologen, som äger kemisk och botanisk allmänbildning, afger
An-tibarbarus ett lika intressant material som hans öfriga arbeten.
Ty den Strindberg, sqm man möter i Antibarbarus, är i grunden
den samma som uppträder i Tschandala och i Hafsbandet, men mediet,
hvari han rör sig, är ett annat, och strålarne från hans väsen brytas
därför under andra vinklar än i diktningen, och mycket, som där var
omärkligt och svagt, blir här starkt och skärande. Denna sällsamma komplex
af genialitet och barbari, som är sa grundbetecknande för Strindbergs
väsen*), finnes äfven här; men medan i Strindbergs diktning genialiteten
är det förhärskande. och barbariet endast stänkvis glimtar fram, är
förhållandet omvändt i hans vetenskapliga produktion. Här skådar man i
all dess nakenhet denna intellektuella brutalitet, denna ur själfva physis
framsprungna stenhuggarmaterialism, som vill förvandla natrium till kalium
och cokes till järn — genom hamring med slägga! Det ligger öfver
denna idévärld en brutal storslagenhet, som kommer en att tänka på
jureperiodens utdöda jättedjur; det är, som såge man fossila jättetankar
brottas och rifva upp jorden, och som psykolog njuter man af detta
skådespel . . .
Härmed är icke sagdt, att icke Strindbergs vetenskapliga arbeten
skulle innehålla synpunkter och uppslag, som kunna vara värda att
beaktas. Han säger sig t. ex. ha gjort den iakttagelsen, att om man pa
växter, tillhörande klassen Monoècia, skär bort anlagen till honblommorna,
så vissna hanblommorna bort utan att utveckla sig. Skulle denna
observation befinnas vara riktig, har Strindberg därmed gifvit ett intressant
uppslag för växtfysiologien, liksom hans iakttagelser angående
undersvaf-velsyrligt natron som fytokemiskt reagens äfven torde vara vetenskapligt
brukbara.
Men i stort sedt utgör redan det faktum att Strindberg vill
refor-mera icke blott kemien utan äfven botaniken och astronomien en
antydan om att något måtte vara sjukt.
Som astronom hyser Strindberg ett särskildt intresse för månen, och
då han för några år sedan uppehöll sig ■ Lund, gälde ett af hans första
besök astronomiska observatoriet. Han beskådade månen natt och dag
och fann allt bekräftadt: månen var en kvartsskifva, som slungats ut ur
jorden,, månlandskapet med de slocknade kratrarna var en myt, och
gubben i månen var — Amerika, som speglade sig i kvartsskifvan.
Birger Mömer, som var den tredje i sällskapet, gjorde den
invändningen, att vi snarare borde se Europa speglas i månen . . .
— Hm, svarade Strindberg med sitt egendomliga leende, när man
ställer upp hypoteser, får man inte vara småaktig.
Vi fortsatte vår nattliga promenad och hamnade till sist på ett af
lärdomsstadens naturvetenskapliga institut, hvars amanuens för Strindberg
demonstrerade den Abbiska belysningsapparaten.
Röda rummets författare lyssnade med ett allvar, som hörde han
sin dödsdom förkunnas, men utbad sig därpå att få låna mikroskopet ett
ögonblick och försvann i ett sidorum. Där dröjde han, och då hans
*) Se härom utförligare Laura Marholms Strindbergsessay i Wir Frauen und
unsere Dichter, som enligt min tanke rymmer det mest träffande, som hittills skrifvits
om Strindberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
