Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Strindberg som naturforskare, af Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L59
sällskap efter en stund trädde in, mötte dem en egendomlig syn:
Strindberg låg på knä framför fönsterkarmen, på hvilken han placerat
mikroskopet; tuben hade han vridit tillbaka och stält in på — stjernorna, som
han mikroskoperade med oljimmersion. —
Allt sedan Strindberg hösten 1892 lemnade Sverige, har
naturvetenskapliga frågor nästan uteslutande lagt beslag på hans hjerna. Le
Temps visste att berätta, att det särskildt var två ting som för ögonblicket
sysselsatte honom: Svallets uppdelning i kol och väte samt påvisandet
af nervsystem hos växterna.
Det sistnämnda problemet sysselsatte honom redan, då han för
några år sedan vistades i Berlin. Han utgick från den ståndpunkten,
att då ingen sträng gräns kunde uppdragas mellan djur och växter,
följde redan deraf att växterna måste ega ett nervsystem.
Jag erinrade honom om det samband, som eger rum mellan
nervsystemets och rörelseförmågans utveckling, och antydde att de af
Kienitz-Gerloff m. fl. påvisade protoplasmaförbindningarna i viss mån kunde
anses representera ett sympatiskt nervsystem, efter som de sannolikt
tjenade till att upprätthålla den fysiologiska kontinuiteten i växten.
Men detta tillfredsstälde inte Strindberg. Han visade mig en
alp-viol, som han omvexlande bedöfvat med eterångor, injicierat med
guld-chlorid och morfin, förgiftat med cyankalium och arsenik, och tack vare
denna behandling trodde han sig vara nervsystemet på spåren. Äfven
hos andra växter ansåg han sig ha upptäckt innervationsorgan, men
en gemensam undersöknins; gaf vid handen, att det förmenta
nervsvste-met utgjordes af de garfsyreförande cellradema i växten. Jag hänvisade
honom emellertid till Haberlandts »Das reizleitende Gewebe der
Sinn-pflanze», och det faktum, att Haberlandt här betecknat de
glykosidfö-rande cellerna som de, hvilka fortplanta retningsrörelsen, gaf ny fart åt
hans nervfantasier.
Nästa kväll sutto vi samman i den stämningsfulla Künstlerklausen
vid Dorotheenstrasse. Genom Strindbergs hjerna drog en väldig idéorkam
och elektriciteten sprakade i’hans yfviga lejonman. Svaflet var afslöjadt.
oåterkalleligen, som en förening af kol, syre ochyväte; och då det väger
32, måste det bestå af en kol = 12“ en syre = 16 c, och fyra
väte = 4O4- Svaflet är alltså CH4o! Stämmer, inte sant?
Jag invände, att svaflet då borde vara identiskt med
metylalkoholen, som äfven tecknas CH40.
Strindberg tog sig för pannan, men blott för ett ögonblick, och
så bröt det löst:
— Ja, svaflet blefve en alhohol! Det låter ju barockt, och dock
är det kanske så. Ty tänk efter: svaflet är ett harts, i ett visst
ögonblick en kamfer, och kamfer kan betraktas som en en värdig alhohol!
Och tänk på kolsvaflan, som förr kallades svafvelalhohol! Och på
Lilico-nylalkoholen, som luktar kamfer! Svafvel en kondenserad, polymer
metylalkohol! Ja, hvarför icke?)
I nästa ögonblick var Strindberg inne på botaniken och drog i fejd
mot läran om insektätande växter. Droseras körtelhåriga blad vore utan
tvifvel öfvergångsbildningar till blommor, uppståndna uuder
öfversväm-ningar — jemför den närstående Parnassias nektarieblad. Ja, utan
tvifvel! ___ Så vida de ej snarare vore rotbildningar och håren rothår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
