Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kristus i de dödas rike (Joachim Skovgaards tafla), af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i66
rörelse för Skovgaards tafla. Det mystiska anslaget brister, och så som
verket först blickar mot åskådaren utan något förmedlande spel af
eteriska och diaboliska halftoner, så förblir det — kargt, torrt, oomspunnet
af drömmar. Man har sagt att en längre bekantskap härvidlag skulle
göra underverk. Jag hade dock tillfälle se duken i Köpenhamn, då den
först utstäldes, och finner mitt intryck sedan dess blott försvagadt. Man
söker i själfva verket fåfängt efter den inre religiösa kärnpunkt, hvarifrån
detta konstalster borde ha framsprungit naturligt som blomman om
våren och löfven på träden. Men man får icke fatt på den. Och
härmed syiies också själfva hufvudfelet i taflan gifvet. Den är ett beläte
utan en lefvande ande. Den är gjord och konstruerad.
Då denna brist är gemensam för alla de Kristusafbildningar, som
under de sista åren här utställts ända ifrån Edelfelts bedröfliga Kristus
och Magdalena; liksom äfven gemensam, enligt hvad man sagt mig, för
de hundratals Kristus-bilder som de senare salongerna i Paris haft att
uppvisa, så ligger det nära till hands att för en så allmänt rådande
verkan söka en lika allmänt rådande orsak.
Orsakerna äro dock naturligtvis som alltid flera. Jag har här
endast utrymme att vidröra den vigtigaste. Det är möjligt, att ett sant
kristligt-religiöst behof, som ej blef mättadt genom realismens alster,
gif-vit upphof till den nu härskande religiösa symbolismen; men i sa fall
är det ostridigt, att detta behof icke förefinnes inom konstnärskretsen,
utan utanföre. Ty äga väl nutidens konstnärer, vare sig nord- eller
svd-y o 7 O j
bor, den trånande religiösa glöd, som framkallade de brinnande, ända till
kött och blod förverkligade, glorraomstrålade syner, som eldade en
Dante, en Fra Angelico, en Milton? Och om dessa ej mera kunna
uppstå, hvartill tjänar det att konstladt uppspjäla det förtvinade. Här
liksom annorstädes gäller det att lata de döda begrafva sina döda.
Konstnären må betänka, att han icke bör måla af en vilja,
framkallad genom, en nyck eller ett mode. Han kan icke måla hvad han
vill, utan endast hvad han kan. För alla högre mål är det endast den
röst, som ropar ur djupet af hans varelse, med ett ord hans
konstnärliga demon, som bör vara hans ledare.
Jag’ är därför öfvertygad, att ett fortsatt kapitulerande för det
mode, som för närvarande behärskar ej mindre diktens än konstens
riken, att låta Kristus i tid och otid på gator och landsvägar, i slott och
kojor kringvandra, i längden skall blifva till förödmjukelse för såväl
konsten som religionen. För religionen emedan det solklart ådagalägger, att
våra konstnärer ej längre besjälas af de grundsanningar, den härskande
kyrkan anser väsentliga. För konsten emedan det bevisar, att mången
talangfull konstnär ej i sitt hjärta äger den kompass, som öfver modets
strömmar och vindkast ofelbart skulle visa honom vägen till den
fullkomlighetens polstjärna, som borde vara konstens enda, om än
oupphin-neliga mål. Fåhtæus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
