Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Lille Eyolf.
Så kom då Henrik Ibsens nya stycke, detta stycke som med så
stor spänning var väntadt af det litterära Europa — och Amerika med
för resten.
Här i Köbenhavn hade spänningen visserligen denna gång
försvagats något därigenom, att en af våra största tidningar en månad törut
varit i tillfälle att meddela det hufvudsakliga innehållet. Det föreföll
genast ofattligt, huru detta kunnat tillgå. Såväl förläggare som
boktryckare hade vakat öfver skatten med en stränghet, som icke kunde ha
varit större, om båda hade varit döfstumma. Icke ens upplagans storlek
hade det varit möjligt att få veta — och nu kunde man läsa hela
hemligheten i en tidning.
Ibsen fnös af ädel harm och sände sina åskviggar till Köbenhavn
pr omgående. Och så visade det sig, att det var en ung landsman till
författaren, hvilken likt en ulf i fårakläder hade smugit sig till att kika i
ett korrektur, då han en dag var på tryckeriet. Nu susade det genom
telegraftrådarne med hotelser om åtal och med historier om
genompryg-lade tidningsmän. Tidningarna öfversvämmade af redogörelser och
in-terwiever från alla kanter. Jorden skakade i sina fogningar.
Men småningom lade sig de upprörda böljorna till ro och
försoningens milda solstrålar bröto fram genom de mörka molnen. Då
stridsäpplet, »Lille Eyolf», kom ut, låg åter allt i en andäktig förbidande
stillhet. Och tidningarna fingo brådtom att referera styckets innehåll.
Ibsens stycken kritiseras icke längre här i landet, de refereras blott, men
tyvärr icke nyktert, icke förklarande. Det är precis, som om
tidningsmännen voro rädda att bränna sig på Ibsens djupsinnighet.
Den reela handlingen, skelettet i skådespelet, påminner mig på ett
påfallande sätt om en kristligt-moralisk berättelse för barn, som jag en
gång har läst. Den handlade, liksom »Lille Eyolf», om ett äkta pars
sorg öfver sitt lilla barn, hvilket afled genom en olyckshändelse i följd
af föräldrarnes förbiseende. Sedan de länge sökt skjuta skulden på
hvarandra, slutade de liksom här med att söka sin tröst i välgörenhet
mot fattiga barn.
I Ibsens skådespel är mannen en obetydlig, pratsjuk frasmakare,
hustrun en stark sinlig och sund kvinna. Huru hon har kunnat förse
sig på denna karlstackare, begriper man icke och söker förgäfves efter
en förklaring. En dag under den första tiden af deras äktenskap har
den förmögne skrifställaren och godsägaren fått afbryta sin litterära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
