Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
verksamhet för att öfvertaga en barnjungfrus mera anspråkslösa
befattning, möjligen äfven för att göra studier till sitt stora arbete om det
mänskliga ansvaret. Medan han som bäst är sysselsatt med detta
arbete, kommer fru Rita in och lockar den hygglige fadern från blöjor och
diflaskor in i kabinettet, där han i fruns mjuka armar snart glömmer
sin lille Eyolf, hvilken han — som man bör hoppas i distraktion —
lämnat kvar på bordet. Plötsligen afbrytes emellertid den ömma tete å
téten, därigenom att det kära barnet faller ned och slår sig till
krympling för hela lifvet.
Då stycket börjar, är Eyolf nio år och går omkring med en krycka.
Ehuru han gör intryck af att vara ett särdeles förnuftigt, nästan
gam-malklokt barn, har han dock icke det aflägnaste begrepp om sin
skavank. Han vill lära sig simma som de andra pojkarna och önskar bli
soldat, när han blir stor. I första akten finna vi familjen samlad efter
Allmers utflykt i fjällen, och in i denna slutna krets träder nu plötsligen
— oanmäld — den mystiska råttjungfrun och ger sig till att undfägna
sitt godmodiga auditorium med nervskakande historier frän sin vidsträckta
praktik. De vuxna känna sig illa till mods af detta samtalsämne, men
icke dess mindre låta de obehindradt den svaga, ötverspända gossen
inlåta sig på en lärorik konversation om det ädla kammarjägaryrkets
tekniska finesser. Dä rättjungfrun tagit äfsked, försvinner lille Eyolf
obemärkt. Han följer efier henne ned till hamnarmen, och medan hon
ror bort, står pojken och stirrar efter henne, till dess han faller ned i
vattnet och drunknar.
Detta är styckets reela handling, och den är något tunn. Men
däröfver har Ibsen klistrat ett tjockt skal af åtskilliga mer eller mindre
aptitliga ingredienser, och det är pä detta skal jag gärna ville peta
något litet. Somliga skola måhända säga, att det är att angripa det
oväsentliga, men jag vill söka visa, att skalet, allt det yttre, apparaten har
blifvit hufvudsaken i Ibsens senaste stycken. Hvarför vakar författaren
med en så löjlig stränghet öfver att ingen får veta något om hans
stycken, förrän samma dag de komma ut i bokhandeln? Stor och skön
konst blir dock hvarken ringare eller bättre genom sådan
hemlighetsfull-het. Det är icke häller något sådant Ibsen fruktar — skönhet är pä
det hela taget icke längre det viktigaste för honom. Det är gåtan,
djäf-vulsskapet, finessen, det nya slagordet, som icke får röjas, förrän de pä
en gäng kastas ut bland den konfysa mänskligheten, och Ibsen vet
mycket väl, att den sortens varor äro efemära varor, de stå sig icke och
därför måste de ut på en gäng.
Ibsen har symboliserat sig själf i råttjungfrun. Vid den glada
jultiden kommer hon spatserande in bland människorna och slär sig ned i
en vrå. Och medan hon ser på dem med sina onda ögon, berättar
hon hämska historier, som göra människorna ännu mera rädda och
rådvilla, än de voro förut. De fä blott den hemska historien till lifs, ingen
förklaring, ingen antydan. Råttjungfrun svarar icke, hon knyter ihop sin
påse med den otäcka mopsen och går sin väg med den och sina öfriga
effektmedel — ett rödt paraply och en munharmonika — sakta och
tyst som hon kommit.
Jag tror, det är Paul Bourget, som har sagt någonstans så
vac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
