Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
kert: »Man skall icke göra själarne förtret» — men det tycker jag
Ib-sen gör.
Den enda sunda och starka människan i »Lille Eyolf», fru Rita
Allmers, säger då råttjungfrun gått:
»Hu, det var alldeles som om det luktade lik af den där gamla
otäcka kvinnan.»
Ibsens sista stycken föra samma obehagliga lukt med sig. De föra
med sig otrefnad, oklarhet och förvirring, men i allmänhet finna
människorna det pikant och stort. De låta förvirra sig och imponera på sig
och säga kvasi-djupsinnigt som Allmers;
»Ensamheten uppe bland bergstopparne och de stora vidderna för
något sådant med sig.»
»Lille Eyolf» vimlar af enkla godtköpseffekter, och hade någon
annan skald eller målare begagnat sig af dem, skulle medlen blifvit
betraktade för hvad de i verkligheten äro — ovärdiga och dåliga medel i
en stor konstnärs hand. Till och med det mest hvardagliga göres
mystiskt och bibringas ett skimmer af ohygglighet genom att stoppa in små
väl beräknade ord, vid hvilka nu en gång äro knutna föreställningarna
om något ohyggligt. Så t. ex. då Rita i första akten berättar Asta om
sin saknad och sin längtan efter Allmers, då han var borta; »Hvilken
tomhet! Hvilken ödslighet! Hu, det var som om någon hade blifvit
begrafven här i huset.»
Det är den starka, sunda fru Rita, som säger dessa ord. Ett
synnerligen lyckligt uttryck för den tomhet hon har känt vid att ligga
ensam i den äkta sängen, medan hennes gemål vandrade omkring på
höjderna och på de stoia vidderna och spekulerade öfver det mänskliga
ansvaret.
Att tala om råttjungfruns fullständiga löjlighet som driftjäder i ett
drama bör väl vara öfverflödigt på en tid, då kloka gummor och
spåkäringar icke tagas au sérieux i det verkliga lifvet. Däremot kunde
jag ha lust att säga ett par ord om de bekanta »onda ögonen», hvarom
det talas så mycket i stycket. Det har nämligen från flera håll blifvit
sagdt, att Ibsen med dessa onda ögon och andra liknande kuriositeter
har dragit det omedvetna själslifvet fram i det klara dagsljuset. Bland
bönder äro dylika föreställningar om hemliga makter i naturen
utomordentligt vanliga, och jag har själf som pojke hört en gammal
torpar-hustru berätta om »onda ögon». Hon hade en ko, som hela tiden hon
hade egt den hade mjölkat så ovanligt bra, till dess den plötsligen en
dag sinade fullständigt. Hon rådförde sig med folket i byn om orsaken
till detta fenomen, men hvart hon vände sig, fick hon det besked att
onda ögon hade sett på kon, och ett illasinnadt fattighjon utpekades
allmänt som gärningsmannen. Ingen annan än kloka Stina i grannbyn
kunde upphäfva förtrollningen. Hon skickades efter, och sedan hon
hade signat och manat kon, mjölkade den åter som förut. . Det är också
allmänt kändt, att bonden, åtminstone förr i tiden, vakade mycket strängt
öfver, att ingen främmande fick komma in i hans ladugård. »Onda
ögon kunde se på krittren», sade han, och upplysta människor smålogo
då och kallade det för »vidskepelse» — nu har det fått en finare
benämning, »det omedvetna själslifvet».
Om det så är småpojkarne, som se Lille Eyolf drunkna, så ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
