Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i7o
också de sinne för det ohyggliga. Det är de, som göra ihop det rent
ut läckert motbjudande slagordet »kryckan flyter». Och Asta, som syr
sorgflor på Allm ers’ hatt och ärmar och som märkvärdigt nog vid alla
föregående dödsfall i familjen också har troget suttit och sytt sorgflor
åt honom. Det är för Allmers en ren njutning att tänka på alla dessa
sorgflor.
Det kunde anföras många flera effekter af samma slag i »Lille
Eyolf», lika simpla, som störande och malplacerade. Förvirrande och
malplacerade, ty det enda stora och sköna, som kunde fås fram af det
tunna motivet, föräldrarnes djupa, tärande sorg öfver att förlora sitt
lilla barn, som de först lära sig hålla af sedan de ha förlorat det —
skildringen af denna sorg förstöres af alla dessa mer eller mindre
obehöriga simpla kryddor.
Härtill bidrager emellertid också det mildast sagdt något oklara
sätt, hvarpå personerna då och då uttrycka sig. Det är ju intet nytt i
Ibsens komedier, men man kan dock i regeln ana en mening i hvad
som säges. I detta hans senaste skådespel finnes ställen, där detta icke
är möjligt, ställen, där läsaren antingen erkänner sin oförmåga och skakar
hopplöst på hufvudet eller också brister ut i befriande skratt, allt efter
temperamentet. Rita och Asta lägga märke till att det har försiggått
en förändring med Allmers, medan han varit på bärgvandring och Rita
frågar: Men det står då väl bara bra till, Alfred?», hvarpå Allmers
svarar de märkvärdiga orden:
»Det bör vara bra.»
Eller då fadern talar med den nioåriga pojken om sitt arbete,
»Det mänskliga ansvaret».
Allmers: Tro du mig, det kommer en efteråt, som skall göra
det bättre.
Eyolf: Hvad skulle det vara för en? Ah, säg det!
Allmers: Gif dig till tåls. Han anmäler sig nog.
Eyolf: Och hvad skall du då göra?
Allmers (allvarlig): Då skall jag gå upp i bärgen igen — upp
på höjderna och på de stora fälten.
Den lilla parentesen (allvarlig) ger till känna, att författaren själf
haft en känsla af det löjliga i repliken.
Och symboliken i detta skådespel. Den sväfvar mellan himmel
och jord som en »ballon captif». Bäst som man sväfvar bort mot
mystiska höjder, rycker det till i tåget och ballongen plumsar ned mot
den flata jorden. Det framställes sålunda, iatt råttjungtrun utöfvar en
öfvernaturlig makt öfver lille Eyolf och att hon drager honom efter
sig ut mot de djupa strömmarna, där alla de, som människorna hata
och förfölja, sofva en så djup och långvarig sömn. Längre nå vi icke
på denna fantasiens flykt, det rycker till i tåget och vi känna åter den
prosaiska jorden under våra fötter. Eyolf smyger sig ut ur rummet,
linkar ned till hamnarmen, hvarifrån han stirrar ut efter den
bortseg-lande råttjungfrun. till dess han naturligt nog blir yr och plumsar i
vattnet.
Själfva replikerna äro formade med stort mästerskap, — knappa
och säkra, och Ibsen har ju äfven vunnit mycken ära för denna sida af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
