Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V1
sin konst. Men man förväxlar ofta konst med konstfärdighet och det
tror jag är händelsen här. Man märker, huru de äro konstruerade stycke
för stycke och sedan hopskrufvade till ett hastigt uttänkt maskineri med
en massa små finesser och fjädrar, som man icke märker i första
ögonblicket, men som alla ha sin betydelse i maskineriet.
Hela arbetet är, liksom hvarje enskild replik, konstrueradt och
uträknadt i författarens hjärna och har där blifvit bemängdt med en
mängd filosofiskt damm, som icke har någonting med konst att göra.
Det visar sig då också tydligt i den verkan skådespelet gör på läsaren.
All stor och fullödig konst får människornas hjärtan att klappa,
frambringar liksom en varm ström genom själen, därför att där bakom
förnimmes en inspiration, buren af en mäktig idé och en djup känsla.
Än har den ena, än den andra öfvertaget, men bägge måste
nödvändigt vara tillstädes. Ibsens senare stycken uppväcka blott en torr,
steril diskussion, som blott skapar ännu större oklarhet och förvirring
än som rådde förut.
Betraktade från synpunkten »Fart pour Fart», måste således dessa
skådespel fördömas, och uppfattar man dem som filosofiska
tendensskrifter, utfaller icke domen gynsammare. Härifrån böra dock undantagas
några vissa helgjutna figurer, som man aldrig glömmer och som säkert
skola blifva beståndande genom tiden som stor och lefvande konst. Jag
menar sådana som Hjalmar Ekdal, Hilde Wangel i »Frun från hafvet»
och Rita Allmers. Den sistnämda är säkert den bästa och mest lefvande
af alla Ibsens kvinnogestalter, klart och stort genomförd — frånräknadt
några vissa konstlade repliker, som man helt lugnt kan skrifva på
hennes mans räkning.
* *
■*
Ute i världen, isynnerhet i Frankrike, nämnes Ibsens namn ofta
i förening med belgiern Mæterlincks, och de båda kvällar, Lugné Poes
trupp spelade här i Köbenhavn, var det också dessa båda författare
som presenterades. Det skall finnas ett andligt släktskap dem emellan,
påstår man, och båda inrangeras under det gemensamma märket
»sym-bolister ».
En undersökning af detta förmenta släktskap kunde måhända
sprida ljus öfver det ämne, jag här sysselsätter mig med, och som
grundval för denna tror jag mig icke kunna göra bättre än att använda
Mæterlincks danska öfversättares C. E; Jensens fullt förstående och
charmant skrifna karakteristik af författaren.* »Hvad Mæterlinck söker tolka
i sin poesi, äro de vegetativa rörelserna i själens bakgrund, de sakta
svängningarna och svaga utstrålningarna från nervsystemets djup, de
elementära lifsyttringar, som knappast våga sig öfver medvetandets
tröskel.» Dessa ord passa också i det stora hela på Ibsens senare
diktning, och när längre fram Mæterlincks blick på lifvet karakteriseras som
»melankoli, förtätad till pessimism», så passar äfven detta på den norska
skalden. Men härmed är det nog också slut på släktskapet.
»Mæterlinck omskrifver den dunkla stämningsvärlden i bilder, allt
ursprungligt tänkande sker, som Schopenhauer har sagt, i bilder. Om
* Finnes i öfversättningen »Prinsesse Malene». Kbhvn 1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
