Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tj2
bilden är noggrann och besjälad af organiskt lif, är den sannare och
djupare än ordet och tanken; skalden låter då naturen liksom tänka i
sitt ställe, han lyfter sig högre, än hvad han endast med tillhjälp af sitt
förstånd kan komma, och blott sålunda förmår han att hos andra sätta samma
stämningssträngar i vibration, som vibrera djupast hos honom själf. All
Mæterlincks poesi är i grund och botten lyrik; hans dramer äro icke
försök att skildra någon yttre verklighet, historisk eller modern, de äro
blott symboler på den osynliga världen i hans eget inre».
Ibsens skådespel handlar om moderna människor i vanliga,
borgerliga lefnadsställningar, grosshandlare, rektorer, byggmästare, fotografer,
litteratörer o. s. v. Handlingen försiggår i en »liten stad vid en hafsvik»
och är arrangerad, alldeles som om den vore noggrannt kopierad efter
verkligheten. Hvad som sker hos Ibsen, går till en viss punkt »fullt
naturligt» till. Återspeglingen af det omedvetna själslifvet glömmer Ibsen
naturligtvis icke, den finnes öfverallt, men blott löst påklistrad och utan
intim förbindelse med hvad som sker. Hos Mæterlinck flyter denna
handlingens underström fullt naturligt och omedvetet in i hvarje replik,
han nedskrifver; hos Ibsen däremot är den af en rent utvärtes och
okonstnärlig beskaffenhet. Det susar öm öronen på en med filosofiska
slagord, och där Mæterlinck skapar stämning genom fiiia och fulländadt
sköna bilder, där få vi hos Ibsen massiva och torra ord, som blott
föda filosofisk spekulation.
Symboliken omfattar hos Mæterlinck hela verket. Personerna och
deras omgifningar äro genomsyrade däraf. Vill han skapa en hemsk
stämning, fasa, ångest eller hvad det nu skall vara, så förnimmes den icke
endast genom hvad personerna säga och göra, naturen omkring dem
användes på det finaste och sannaste, konstnärligaste sätt för att skapa
den önskade stämningen. Trädens sus, foglarnes skrik, obestämbara
ljud, ja, själfva himlens skiftande utseende och månens bleka ljus —
allt medverka.
Om Ibsen skall skapa en liknande stämning, personifierar han
hemskheten i en figur som t. ex. rättjungfrun. Han låter denna spy ut
allt upptänkbart barnkammarskrämsel öfver personerna och när det är
ombestyrdt och luften tillräckligt mättad med skrämsel, så har figuren
gjort sin plikt och försvinner för att icke visa sig längre. Enhvar skall
säkert kunna skilja mellan dessa båda olika metoders konstnärliga
värde, som kanske rättast kan betecknas som äkta och oäkta symbolik.
Mellan Ibsen och Mæterlinck är det precis samma skilnad som
mellan begreppen »vidskepelse» och »omedelvetet själslif».
Köbenhavn den 31 dec. 1894.
Kongstad Rasmussen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
