Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf på svensk scen (Teaterbref från Göteborg), af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der flere af de länga samtalen skulle, för att tala med Allmers, kunna
betecknas nästan som en »dödskänslans frid» försatt med en matt,
blek-lagd undran.
Jag fick bekräftadt det intrycket, att Ibsen har i mänga repliker
gifver oss tomma skal, dem hans gamla hypnotiska rättgummemakt
förmår oss att fylla med vära egna mer eller mindre djupsinniga tankars
och känslors kämor. Men vid uppförandet pä scenen hinner publiken
icke med detta ifyllningsarbete; skalen förblifva tomma. Och medan den
starka symboliken i »Solness» bar äskädarne öfver en del
hvardaglighe-ter, sä att de togo äfven dessa för något märkvärdigt och intressant,
skar den prosaiska hvardagligheten i en mängd repliker här alltför skarpt
igenom, så att man icke mäktade ifylla mellanrummet; i denna
alldags-atmosfer föllo de hemlighetsfulla slagorden till marken. Man fick ingen
mystiskt gripande stämning hvarken af »den stora stillheten»,
»förvandlingens lag», »kryckan flyter» eller rättgummans kuriösa funderingar; icke
ens hennes »de måste därför att de icke vilja» väckte någon
uppmärksamhet. Och märkligt nog kom icke ens den verkligt präktiga antitesen
mellan Allmers’ och Borgheims fjällvandringar till sin rätt — kanske
därför att berättelsen om den förra kommer som en berättelse mot slutet af
sista akten, dä man hungrar och törstar efter en smula handling.
Redan frän »Solness» är man trött på att oupphörligt få denna hunger
gäckad af det stereotypa Ibsenska: »Sätt dig här, sä skall jag berätta det
för dig!» Andra dramaturger ha gifvit oss länga monologer till lifs —
gud vet, om dessa berättelser i längden verka mycket bättre!
Äfven torde, hos dem som läst eller sett Ibsens föregående
stycken, intresset ha mattats däraf, att man alltför mycket tyckte sig känna
igen nästan hela personalen i »Lille Eyolf»: den grubblande, svage och
delvis lumpne mannen — Gunnar, Osvald, Rosmer, Lövstad, Solness,
Allmers — den starka, hänsynslösa kvinnan — Hjördis, Hedda Gabler,
Rebecka, Hilde, Rita — den eftergifvande, uppoffrande kvinnan -—
Dagny, Thea Elvsted, fru Solness, Asta — o. s. v. Det stöter litet pä
upprepning. Af de nyare figurerna verkade Borgheim uppfriskande :—
men rättgumman kom alltför direkt ur barnkammarsagan. Hela hennes
uppträdande gjorde sig som ett misslyckadt knep för att fä Eyolf i
vattnet, då förf, icke kunde hitta på något naturligt sätt.
En onaturlighet, som nu föll mera. i ögonen än vid läsningen, är
den i Allmers familj rådande bristen pä — tjänstefolk! Rita har gifvit
sin man »guld och grönå skogar», men i hela huset tycks det icke
finnas en enda tjänsteande. Detta kan ju vara oväsentligt; men det svär
emot Ibsens sorgfälliga beaktande af andra hvardagslifvets detaljer, och
det t. o. m. föranledde en elak åskådare att säga: »Hvarför hälla de
inte Eyolf med en barnjungfru — hade en sådan funnits, så hade han
kanske hvarken ramlat ned frän bordet och blifvit krympling eller fallit
i vattnet och drunknat!»
* , *
Som jag sade, gjorde första akten ett mycket starkt intryck tack
vare Ritas framställarinna. Fru Julia Håkansson lyckades briljant få fram
det hänsynslöst, egoistiskt lidelsefulla, det hett blodfulla i denna kraftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
