Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Lille Eyolf på svensk scen (Teaterbref från Göteborg), af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^75
kvinnogestalt. Redan hennes yttre apparition var ypperlig, med det
guldröda håret, den rödletta hyn, de stora, blixtrande ögonen och den
charmanta mörkgröna sammetsdräkten — det var en färgeffekt, som
skulle hedrat en målare. Det låg eld i fru H:s spel,. och den
våldsamma scenen, då Rita utslungar sitt: »Du hade champagne — och rörde
den icke!», gjordes med en realistisk kraft och glöd, som kom åskådame
att nästan bäfva, så gifven, var denna scen otvifvelaktigt styckets
strålande glanspunkt. Ett steg till, och gränsen hade varit öfverskriden till
det osköna — men fru H. aktade sig för detta steg. I detta
ögonblick öfverträffade hon kanske allt hvad hon förut gjort under sin vackra
konstnärsbana.
Äfven i andra aktens uppgörelsescen hade hon ypperliga moment.
Det var icke hennes fel, att Rita sedan blef tråkig och osannolik. Jag
betviflar, att någon skådespelerska kan, sedan hon i första akten
tillbörligt framhållit Ritas hänsynslösa, sjudande lidelsefullhet, få åskådaren att
tro på hennes snabba förvandling i sista akten till en resignerande,
uppoffrande och . fridsam folkuppfostrarinna. »Förvandlingens lag» är ett godt
och bekvämt påhitt äfven som försvar för Ritas plötsliga omslag; men
det går- för fort. Och åskådaren finner sig böjd att tro, att denna lag
kornme att verka fortfarande; han tror knappast, att Rita kommer att
nöja sig med »den stora stillheten», utan fruktar, att hon snart åter
kommer att bjuda sin champagne åt Allmefs — eller kanske t. o. m. åt
någon annan, om Allmers på nytt vägrar. Icke häller lyckades fru
Hå-kanson vid Ritas bön till Asta om att stanna, förmå åskådaren att tro
på denna resignation, som strider så bjärt mot hennes naturs allt eller
intet». Det enda skulle vara, -om man vid tanken på att Allmers och
Rita varit gifta i tio år skulle betvifla, att Rita verkligen fortfarande är
sa våldsamt passionerad!
Som Allmers hade hr Tore Svennberg näppeligen någon af sina
lyckligare uppgifter. Det måste medgifvas, att rollen är svar; det gäller
att sammangjuta en tarflig karaktär — Allmers gifter sig för pängar,
dåsar bort sin kraft i hustruns armar, försummar sin son, skyller dennes
olycka uteslutande på Rita o. s. v. — med en del mycket ädelt
klingande fraser, och mellan dessa komma en mängd rena platthetpr. Hr
S. tycktes taga Allmers’ stora fraser alltför allvarligt, och äfven de
betydelselösare replikerna behandlades för tungt. Härtill kom, att spelet
verkade enformigt, isynnerhet genom vissa osköna handrörelser, som
oupphörligt återkommo. Hr Svennberg vinner alltid publikens sympatier
redan genom sitt ståtliga yttre och sin manligt präktiga stämma — men
dessa förtjänster blefvo här nästan ett fel hos den själskranke,
rygg-märgsbrutna Allmers.
Hvar »Lille Eyolf» spelats, har den ljusa, väna Astås representant
vunnit lifligt bifall. Och helt visst är uppgiften tacksam, men. den
saknar dock icke sina stötestenar — .äfven Asta är smittad af Allmers’
bleksotsgrubbel och det länder fru Sigrid Eliason till mycken heder,
att hon lyckades gifva en så helgjuten, vacker och fängslande
framställning. Hon förlänade kött och blod åt den något färglösa teckningen,
var enkel, naturlig och innerlig; det var en intelligent genomtänkt och
konsekvent utförd typ af mycket god verkan, hvaröfver den unga ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
