Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Madame Sans-Gêne på Kungl. Dramatiska teatern, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvandet af exempelvis »Regina von Emmeritz», hvilket föreföll i viss
män öfverskattadt af — den måhända extraordinärt feststämda —
kritiken ?
»Madame Sans-Géne» är lika litet något historiskt drama enligt
Vischers definition och Hettners dramaturgiska katekes, som någon
historisk komedi enligt Scribe’s eller Laube’s mönster — allt namn, hvilkas
strålglans, redan förbleknad omkring sina ägares sarkofager, dock ännu
synes ha kraft att uppvärma — för att ej säga upphetta — polcirkelns
estetiska mentorer. Théåtre de Vaudevilles kassapjes under sistförflutna
säsong, och hela den kända teatervärldens under denna, är helt enkelt
en dramatisering af några anekdoter frän Napoleons tid — mmdre
ori-ginelt behandlade än förhållandet var i Léon Hennique’s tablådrama
»La mort du duc d’Enghien», men utan anspråk pä att gälla för något
skådespel af akademisk snitt. Författaren har valt några pikanta historier
om ungefär samma personer, så populära och för kejsardömet typiska
som möjligt, samt förbundit de olika episoderna genom den roll,
som styckets titelfigur omedelbart eller medelbart spelar i dem alla.
Här saknas visserligen den psykologiska utveckling, hvilken brukat
betecknas som den dramatiska karaktäristikens A och O, men personerna
äro framstälda i situationer, som lyckligt förklara eller beteckna deras
historiskt gifna karaktär. Här saknas den så kallade »röda träden»,
som skall tjäna åskådaren till ledning i intrigens labyrint — denna
labyrint, där man bör vara bra naiv för att finna några irrgångar — men
den ena handlingen aflöser i snabb följd den andra, alla med
omväxlande motiv och ny spänning. Och här saknas slutligen den berömda
dramatiska jämnvikten — som skänker så många erkända mästerverk
ett hardt när fysikaliskt intresse — men den ersättes af en spirituel
dialog, en varm känsla utan sentimentalitet cch en förträfflig tidsfärg,
ytterligare förhöjd af historiskt trogen utstyrsel, vid hvars åskådande
publiken totalt förgäter styckets brist på dramatisk jämvigt och stundom
till och med förlorar sin egen af förtjusning.
Med ofvanstäende vare ej sagdt, att icke stycket äfven inför en
mycket frisinnad granskning visar sig äga betydande svagheter. Det är
ett lustspel, afsedt att underhålla publiken och reta hennes skrattmuskler
samt att erbjuda skådespelare och regissör så tacksamma uppgifter som
möjligt. Underhållande är det äfven - från första scenen till den sista,
men löjet äger en väsentlig brist däri, att man under de senare akterna
skrattar mindre åt stycket än åt författaren, som- oaktadt sin berömda
rutin ej. lyckats uppfinna en fiffigare intrig än Neippergs arrestering och
flykt. Ty denna är både banal och konstlad, skjuter titelrollen i skuggan
och degraderar öfriga figurer till marionetter, hvartill kommer, att
mise-en-scènen, som under de första akterna varit liflig och skiftande, i den
sista plötsligt beröfvas möjligheten till omvexling och effekt.
För ett lyckligt återgifvande kräfver •emellertid »Madame
Sans-Géne» skådespelare och konstnader, som endast en teater af rang kan
prestera. Och då Kungl. Dram. Teatern framför andra stockholmsscener
torde äga förutsättningar att fylla dessa kraf samt dessutom åtskilliga
traditioner från sjutti- och åttitalens franska repertoir, synes direktionens
åtgärd att upptaga Sardou’s stycke, samtidigt med fru Hartmanns
reen-gagement, i allo befogad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
