Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Madame Sans-Gêne på Kungl. Dramatiska teatern, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21.8 ’
Ty hennes framställning af denna M:me Rejanes — och sä många
andra primadonnors — glansioll erbjöd stort intresse. Den präglades
alltigenom af en konstnärlig kraft, som kom åskådaren att förbise eller
ursäkta skådespelerskans kända små konster för den konst, hon
presterade. Den hurtiga Catherine Hubschers friska humör och slagfärdighet
fingo ett lika omedelbart uttryck som hertiginnans af Dantzig indignation
mot hofvets uppkomlingar och den forna marketenterskans fintlighet att,
när det gälde blidka Napoleon, vädja till hans soldathjärta. Stundom
syntes hon visserligen ej mindre ofrivilligt fastna i rollens snaror än i det
oviga sidensläpet, och den gamla Adam — för att ej säga Eva — dök
då som hastigast upp för att rädda sitnationen. Men hon försonade
detta genom den flykt mänga af hennes granna repliker fingo, det
temperament som lyste i hennes ögon och en abandon i gest och
deklamation, som kom henne att glömma sig själf, och som mer än en gång
under aftonen höjde hennes konstnärsnivå öfver samtliga hennes
kamraters. Svagast föreföll fru Hartmann i scenen med Lefebvre i andra
akten, där hjärteglädjen öfver mannens afslag pä kejsarens befallning om
skilsmessa fick ett alltför ytligt och chargeradt uttryck.
Vid fru Hartmann s sida uppbars framställningen främst af herrar
Fredriksson, Personne, Palme och Olsson. Den förstnämde hade i Fouché
fått en roll särdeles lämpad för hans talang att framställa diplomatiska
räsonnörer. Herr Personne gaf en gemytlig och rättfram ton åt den
hederlige Lefebvre, men det kunde ej ha skadat om gemütet kommit mera
till sin rätt i andra akten och om rättframheten fått ett starkare uttryck
i den sista, dä han nekar att deltaga i Neippergs befrielse. Denne
åter-gafs af herr Palme med okonstlad ridderlighet och en yttre skönhet, som
näppeligen skall lämna ens Figaros teateranmälare kall. Hvad slutligen
herr Olsson angår, sä ägde hans Napoleon otvifvelaktigt mycken
karaktär, som i mänga fall träffande ätergaf befintliga beskrifningar på den
mäktige mannen, särskildt rösten och sättet att tala. Men en och
annan onödig pose skadade intrycket af personlig öfverlägsenhet, blicken
var stel i stället för liflig, blixtsnabb och genomträngande, och i de mera
touchanta scenerna med hertiginnan förekom ej, såsom varit att vänta,
några nya sidor af karaktäristik, utan endast ett mildare uttryck för
tidigare framstälda drag. Masken var god, när ansigtet stod orörligt, men
skadades i lifligare ögonblick af en något oöfvad mimik.
Öfriga uppträdande innehade endast biroller. Fruarna Fahlman
och Hoving ägde en ganska strålande fägring, och återgåfvo föraktet för
den forna tvätterskan med en chargering, som dock varit mera på sin
plats, om den förefallit mindre oafsigtlig. Däremot, rent ut sagdt,
för-därfvade de den italienska scenen i tredje akten, hvilken i sig själf är
mycket rolig, men ej vigtigare för handlingen än att dess strykning blifvit
lika stor vinst för publiken som dess bibehållande är en förlust för de
båda omtyckta artisterna —såvida nämligen Napoleons höjda eldgaffel
bör anses gälla innehållet i systrarnas symbol och ej uttalet. Bland de
öfriga damerna vid andra aktens mottagning framstod särskildt fru
Seelig-Lundberg, dock måhända mindre på grund af sin roll än på utförandet
däraf, som, hvad både diktion, gest och mimik beträffar, gaf åskådaren
ett oberäkneligt starkt, om också ej oberäknadt tydligt bevis på en sann
artists glädje öfver att äfven i en obetydlig roll få draga sitt strå till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
