Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Franske mästare, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Franske mästare.
En ny utställning. Äter hr Blanch, som ökar de tjenster, han
redan gjort den konstnärliga allmänheten. — Högst intressant, myser
stockholmaren och eldad af trikolorens brinnande färger inträder han
aningsfull i det något trånga men trefsamma konsttemplet vid
hamngatan.
Han stannar slagen redan på tröskeln, och den, som varit nog
lycklig att skåda Frankrikes sköna land, återfinner med berusning dess
leende landskap, hägnadt af popplarnes vaktrader, och erfar åter de
ljufliga dofterna från dess fruktbara jord. Och tala icke tafloma från
väggame så lifligt, att han ater tror sig försatt i det myllrande lifvet
bland den mest spirituella af nationer.
— Hvad sägs om mig, spörjer strax något påträngande en duk af
Meissonier från en anspråksfull plats på ett staffli. Äro icke molnen
förträffligt återgifna? Och är icke musketören ståtligt tecknad?
— Utan tvifvel, svarar jag, men tillägger sotto voce — en smula
för korrekt och utpetad kanske.
Och jag fortsätter till det aldraheligaste, som ger denna utställning
sin betydenhet, jag menar Barbizon-skolan.
Och hvad är Barbizon-skolan? — Man har sagt, att den medeltida
religiösa konsten murade in sig i domer. Vår tids konst har flyttat ut
i det fria. Pelarne äro blifne stammar, hvalfven Rousseaus trädkronor
— rökelsen Corots silfverdimmor — och de dyrkande äro icke folk i
dyrbara drägter, utan den simple grofarbetaren på fältet, som utgått från
Millets pensel. Detta är Barbizon-skolans betydenhet. Detta är dess
egendomlighet. Och i kraft deraf skall den äras, så länge som
öfver-hufvud något från detta trista sekel erinras.
Och huru äro dess mästare här företedda?
Hvad Millet beträffar tyvärr, sanningen att säga, endast genom några
— pojk-streck. Hvem igenkänner t. ex. i Rökaren (reminiscens från
Rem-brandt?) den religiöse, djupe konstnär, som höjer sitt allvarliga hufvud
öfver alle medtäflare i seklet som den mest originelle, och som derför
hela sitt lif försmädades som en parias. Höge ande! Ser du från
ljusare höjder med ett mildt småleende ned på desse granskare, som
korsfäste dig in effigie, medan du lefde, och nu äflas att gjuta kröningsoljan
öfver ditt minnes bildstod? Har du förlåtit allt? . . .
Och Corot, drömmaren, som fångade naturen vid vingarne i
mor-gondrägt, skär, beslöjad, klassiskt skön — han som med sanning liknade
sitt måleri vid lärkans sång. — Hur är han representerad?^ Icke full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
