Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kungl. dramatiska artister på turné i landsorten, af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
gen», som publiken besvarade med fyrfaldiga hurrarop, följde folksången, som
publiken stående åhörde.
Kom så Echegarays gripande drama »Galeotto» med fröken Svanström samt
hrr Hillberg och Hansson i hufvudrollerna. Publikens dom öfver utförandet var lika
entusiastisk som enhällig. Sällsynt kraftiga applåder hälsade upprepade gånger de
spelande, särskildt efter den stora scenen i andra akten, och fröken Svanström
hyllades med blommor. Efter styckets slut inropades de spelande flere gånger under
stormande bifall.»
I själfva verket var den s. k. »festligheten» vid tillställningen en löjlig komedi.
Hurraropen utbragtes icke af publiken, utan af en afdelning husarer på 100 man,
hvilken ditkommenderats — nej, förlåt! dit »inbjudits», på fribiljett — naturligtvis
blott af omsorg för husarernas estetiska uppfostran, men hvdken välvilja dessa visade
sig förstå att besvara på bästa sättet; och då verserna voro af hr Filip Tammelin,
kan man förstå, huru mäktigt dessa voro ägnade att uppelda känslorna.
Då ridån gick upp, såg man hr Hillberg med tragisk min och »literis» i
knapphålet framträda. Han riktade ögonen mot höjden, intog position och begynte:
Sitter på tronen
vänsälle kungen
Oskar den ädle,
nordlandens drott;
mild såsom Balder,
Forsetes like.
tränger hans blick till
koja och slott.
Jag kan tyvärr inte följa skalden Filip genom hela dikten, men läsaren ser af
detta lilla smakprof, huru storslagen den är. Diktaren framför ett större antal af
Valhalls personligheter och låter dem defilera för att bidraga till »Oskar den ädles»
förhärligande. Ehuru denne är “mild såsom Balder’-’’ och ‘■’■Forsetes like‘ , hindrar
detta likväl icke, att han “sen tidigt“ älska sig lärt “dånet af svärden“ och
“sköldarnas genklang11. Lyckligtvis lör oss har han dock äfven Frodes fridsällhet och har
funnit lämpligast att “skatta åt friden11 och “gömma i skidan Carlarnes svärd’1. Detta
lyckliga tillstånd fortvarar ända till dess möjligen “spejande Heimdall" “i hornet
stöter med makt“, då vi måste ut och “sköldborg bilda“ kring vår kung.
Under fredstillståndet har han tid att “fatta harpan11, “högstämd som Brage“,
och “tusen hjärtan“ då “eldigt svara sångaren huld“. När han låter sitt drakskepp
plöja gungande böljan, stiger han däremot ett steg lägre än till gudarnes krets, ty då
han blott som Frithiof “lågar af hopp“.
Från denna mytologi gör nu också diktaren ett djärft “hopp“ till en ljuf
idyll på Sofiero, “en stor rubin i aftonrodnadens brand“; och där släpper också den
kunglige sångaren harpan och tar i stället till lyran. Här fantiserar allas vår vän
Filip väldeligen och ser t. o. ni. “något som inte fins“, nämligen “holmar och skär“
utanför Sofiero. Möjligen är det häröfver Danmarks drottning har blifvit “så djupt
bedröfvad“, ty vi få väl inte antaga att det är af vår fridsälle kung hon blifvit “så
djupt förnärmad och så bittert pröfvad“. Det vore ledsamt för vår diplomati!
Slutet utgöres af en dessa svindlande panegyriska dityramber, hvartill hr
Tammelin i vårt land har obestridd ensamrätt.
Hr Hillberg uppläste denna hymn med tragisk stämma, och det kunde han
då verkligen ha all anledning till.
Därpå istämdes “publikens11 — d. v. s. husarernas — hurrarop och folksången
med sådan fart, att hr Hillberg inte hann dra sig tillbaka, utan stod kvar ensam på
scenen under hela högtidligheten — fortfarande med tragisk min. Men därpå vände
hr H. beslutsamt ryggen till och försvann. Jag kunde inte se hans ansikte, men
jag är säker på, att han då skrattade åt hela komedien.
Hvad så till sist själfva Galeotto-föreställningen beträffar var den helt visst i
flere afseenden betydligt bättre än hvad dylika turnéer bruka bjuda på.
Hr Hillbergs spel som Manuel var förut hufvudstadspubliken bekant och har
nu blifvit det äfven för större delen af landsorten. Och äfven vi beundra och
applådera detsamma: vi beundra denne konstnärs behärskade och måttfulla framställning i
scener, där de stora teatergesterna ej ha framme att göra; hans noggranna utarbetande
af alla drag, som kunna bidraga till en persons karaktäristik, samt hans realistiska
framställning af alla detaljer; hans kraft och styrka i känsloutbrotten, utan att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
