Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kungl. dramatiska artister på turné i landsorten, af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock ett ögonblick slår öfver i teaterpatos eller onatur; så att hans spel verkar fullt
lefvande och naturtroget.
Dock vilja vi icke därför afsäga oss all kritik. Det kan icke nekas, att
stycket icke i alla delar gjorde fullt det intryck som rnan väntat, hvartill kanske äfven
bidrog, att man syntes ha uteslutit vissa delar däraf, hvarigenom öfvergången i
Manuels själ från den fullständiga tilliten till oresonlig svartsjuka ej blef fullt psykologiskt
motiverad. (Så t. ex. det verkningsfulla moment, då Manuel ber Ernesto och Julia
att se hvarandra i ögonen, och detta ej lyckas dem.) Och vidare är det väl
antagligt att dessa turnéer skola verka litet tröttande, så att spelet stundom blir något me-
kaniskt, synnerligast om ej alltid motspelet är tillräckligt eggande.
Det anmärktes ock af flere — hvilka ej voro så vana därvid, att de kunde
förbise det — att hr Hillbergs tonfall i vanliga konversationsscener ej alltid var fullt
naturligt, utan något deklamatoriskt och ihåligt.
För öfrigt är egentligen Manuel knappast så stor roll — åtminstone kvantitativt
— som man velat göra den till. Ernestos och Julias roller ha nästan väl så stor
betydelse, och framgången beror därför i väsentlig mån äfven på deras representanter.
Nu må man höra ett nytt bevis på hrr telegrafkorrespondenters smak! En
af dessa telegraferade från Karlskrona, att hr Hülberg och fröken Svanström täflade
om publikens hyllning! Och en annan telegraferade från Ystad i högsta stadiet af
lyrisk förtjusning, att “Karin Svanströms Julia är en tjusande bild af drömlik
fägring och sydländsk glödS ! !
Fröken Svanström får förlåta mig — och inte bli ledsen beträffande sin
fägring! — men jag kan inte hjälpa att jag tror de fleste vid läsandet af dessa
utgjutel-ser måste skratta.
Ingen vill bestrida, att fröken S. är en täck ung dam, men att jämställa henne
såsom skådespelerska med hr Hillberg — den unga, nymornade möjligheten, som tar
sina första, osäkra och piöfvande steg, med den genialiske och sina medel fullt
behärskande konstnären! — eller låta henne vara på samma gång “drömlik11 och
“glödande14 — det är ändå allt för löjligt!
Fröken Svanström gjorde verkligen — det kunna vi ju alltid medgifva —
högst aktningsvärda bemödanden och tycktes ha goda intentioner, men huru mycket
häraf, som kom på hennes egen eller hennes lärares förtjänst, det veta vi icke. Det
var ju, med hennes ungdom och oerfarenhet, knappast tänkbart, att hon skulle kunna
tillräckligt fylla en så stor roll, och det lyckades ej häller. Hon har hvarken andlig
eller fysisk utveckling nog för att mäkta densamma; hon har hvarken mimik, röst
eller gestikulation tillräckligt i sin makt. Det är att hoppas, att hon må tillväxa
andligen; huruvida hennes lilla, knubbiga gestalt någonsin kan göra henne lämplig att
spela tragedi, är en annan sak.
Ibland föreföll det, som om skön Karin ej riktigt visste hvad hon skulle taga
sig till; och då blef det långa stunder, då hon alltför mycket föreföll blott som en
bild af “drömlik fägring11, när hon borde visat “sydländsk glöd11. I synnerhet då
hon skulle verkat genom det “stumma11 spelet, blef det många döda punkter; och
hennes konversationston var onaturlig och tillgjord.
Fröken Svanströms namn var på affischerna, liksom hr Hillbergs, tryckt med
fetstil, och öfverallt utpuffades hon såsom “genom sin talang lika framstående som
genom sin fägring11. Lika gärna och kanske ännu hällre hade då hennes
motspelares, hr Ax. Hanssons, kunnat vara tryckt med fetstil. Ernestos roll är lika viktig
som Julias, och hr Hansson spelade den likt bra som fröken Svanström. Hr
Hansson behöfver lära sig litet mer plastik och hållning samt visa större manlighet och
kraft och ej se så “enkel11 ut — det är önskningsmål; — men hr Hansson inlade
i de starkare scenerna så mycket äkta känsla och värme, att det verkade langt mer
sympativäckande och medryckande än fröken S:s inlärda tragik, samt visade att hr
H. är en skådespelare som tar sitt arbete med allvar och kärlek.
Hr Collin (don Severo) kände vi genast igen. Han kom med samma axel
före, som han alltid brukar skjuta främst, och hans deklamation var fortfarande
den samma pompösa, som vi alla känna till genom herr Emil Pulchaus imitationer . . .
Om öfriga roller, som ju äro föga viktiga, är endast att säga, ai t fru Gar dt
(Mercedes) var hes och att herr Salmson (Miguel) — annars icke oäfven — sag för otm ut.
En 17-årig son till hr Hillberg “tog vid denna turné sina första steg på
tiljan11, såsom den riksviktiga nyheten var formulerad i reklamerna, men i detta fall
var turnéns sceniska ledare försiktig, ynglingen fick endast ett ögonblick visa sig pa.
scenen som “betjänt11. Spectator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
