Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Paul Lindau, en karakteristik af Maximilian Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Lindau.
En karrakteristik af Maximilian Härden.
För några och trettio år sedan stöflade en flink och behändig
herre omkring på Paris’ bulevarder. Han var tysk, påstod sig kunna
uppvisa sju luterska pastorer bland sina förfäder, svärmade för Paul de
Kock och såg ut att vara bokhållare i en järnhandel. Det är ju. en
hygglig samhällsställning, men en smula för obetydlig för en ung man,
som är äregirig och vill komma sig upp. Paris var då efter statskuppen
en ganska treflig stad; Eugenie Montijo och Morny sörjde för
omväxlingen, Victor Hugo åldrades med ära, Rochefort var chroniquens firade
hjälte och ett alldeles nytt släkte af författare förde väsen, från och med
Augier och Dumas fils ända ned till Féval och Ponson du Terrail.
Dessutom teatrar, baler, kapplöpningar, cirkusföreställningar och framför
allt en oöfverskådlig, ständigt rekryterad skara af frestande kokotter —
det var en underbar glad värld, som visserligen var sminkad och färgad
och hade illaluktande katakomber inunder sig, men för en njutningslysten,
föga bortskämd och af hänsyn föga besvärad yngling tedde den sig
emellertid som en berusande förtrollad lustgård. Det pinade nog mången
gång vår bokhållare, att han icke kunde komma åt de röda äpplen, som
i sådan rikedom hängde på det parisiska lifvets träd, att han fick stå
som en stackare utanför det förtrollade rikets omhägnad och betrakta
härligheten innanför, och han tänkte tvifvelsutan med afund på den
landsman, som, utan att kunna bland sina släktled räkna sju pastorer,
en gång hade lefvat och festat så friskt om på samma slippriga mark
och som varit gärna sedd hos Guizot och Meyerbeer, hos Rotschild och
Saint-Simon och hvilken man till och med ursäktat hans Mathilde. Den
som ändå kunde ha det så bra! Vår bokhållare läste Heines bref från
Paris om politik, konst och skvaller och småningom uppstego i hans
hungriga hjärna tankar, om icke han. själf slutligen skulle kunna
åstadkomma något sådant; dikterna —- nå ja; men det andra var väl ändå
inte så konstigt och gjorde sin verkan därhemma väl hufvudsakligen
genom den främmande fransyska parfymen, genom en konstlad och
pretiös framställnings oförskämdhet och nyckfulla egenkärlek. Det måste
kunna förvärfvas med tålamod och flit; de mest bepröfvade mönster funnos
att tillgå, och bland andra bokhållare gick ju vår bokhållare för länge
sedan för att vara ett under af kvickhet och gubbarne där hemma skulle
göra stora ögon, om han — ja bara han hade så mycket pengar, som
behöfdes för att försöka sig på literaturen. Då ingrep i hans lif för
första gängen den makt, som senare skulle som en försyn leda hvarje
hans steg och ständigt bevara den ofta snubblande foten från det
dju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
