Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Paul Lindau, en karakteristik af Maximilian Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^7
a
paste fall. Det var hans store broder.* Denne hade samlat pengar
som köpman i Japan, debuterat i literaturen med en näpen
resebeskrif-ning och drömde nu om en diplomatisk karrier. Han var familjens
egentliga talang, ovanligt habil, oklanderligt korrekt, hade god hållning
och var alltid till reds att buga sig och spela narr inför högt uppsatta, och
att mot dem som stodo under honom visa sig som bon prince; därjämte
utan de allra minsta fördomar: en öfvermänniska, som långt före Nietsche
på sitt sätt befann sig pä andra sidan om godt och ondt. Brodern
bokhållaren, som dref omkring med grisetter af lägsta rang, var inte
honom just till behag. När man blefve en känd personlighet, kunde man
ha förargelse af ett dylikt påhäng, men då pojken visade lust för
literaturen och var pigg och vaken — så kunde man kanske göra någonting
af honom. Farväl med järnhandeln. Bokhållaren skref bref från
Venedig och från Paris; brefven trycktes; han skref med begagnande af det
till öfverflöd befintliga materialet ihop en liten bok om Molière, och det
fans en tysk fakultet, som, utan att fordra att han skulle göra sig något
större besvär, tillerkände honom ett doktorsdiplom i behörig form. Den
breda stråkvägen till publiciteten öppnade sig för den berusade blicken
och den store brodern tyckte att det aldrig kunde skada, om en
debuterande diplomat hade en absolut säker karl till sitt förfogande inom
prässen.
Nu gingo ett par år i tystnad som landsortsredaktör; därpå kom
den stora debuten i Berlin. I det unga Berlin, det kejserliga Berlin,
där ett nytt samhälle hade öfver smutshögarna klättrat upp till de bästa
platserna, ett samhälle utan minnen, utan det säkra stöd, som dock
traditionerna ge till det yttre, utan anspråk pä aktning, endast med ett
tungt bylte smutsiga kläder. Människor, som hade stulit vid
leveranserna till armén eller gjort bedrägerier på börsen; millionärer, som läto
sina söner göra konkurs för växelskulder eller som med tillhjälp af
tjänstvillige advokater betalade sina mätresser med förfalskade
notariatshand-lingar; jobbare, terminsspekulanter och gryndare. Denna vimlande massa,
som vältrade sig fram från ester till väster, högljudt smackande och
pratande, hade redan länge känt behof af en poet, och fick den nu
äntligen från Paris via Düsseldorf—Elberfeld. Poeten fick inte vara af
det elaka slaget, ingen sträng domare, som kallade en katt för en katt och
en kanalje för en kanalje; han måste vara slät och intetsägande, väl
förfaren i alla förfalskningskonster, som kunde vara till behag, alltid beflitande
sig om att tjäna den makt, som är den enda hvilken ännu imponerar på
moderna människor, guldets makt, och att punktligt äfven gifva dem, som
inneha, denna makt rätt; men framför allt måste han vara kvick. Filosofie
doktor Paul Lindau var kvick, han hade inte utan nytta i ett par års tid
flitigt läst bulevardtidningar och diat bagou parisien, han den oförarglige
småstadsbon hade verkligen blifvit en världsman och värdig att bland
Spiegelbergarne vid Thiergartenstrasse vara en sångare och en hjälte.
På honom kunde man vara alldeles säker: han skulle aldrig tillbedja
något annat än framgången, aldrig säga några obehagliga sanningar eller
blotta några bölder; mot allt nytt och djärft och stort skulle han dri-
* Rudolf Lindau, af hvilkens arbeten något öfversatts till svenskan och som i
Bockhaus rubriceras som diplomat och skriftställare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
