Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Paul Lindau, en karakteristik af Maximilian Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 8 t»
stigt opponera sig med all sin lumpenhet, och för allt bepröfvadt och
krönt jämt flagga med hatten ända ned i backen. Och hvad han var
bildad se’n! Han kunde alldeles utantill deklamera ett långt tal ur
Tartuffe på originalspråket och då han skref sina förtjusande
sommar-eller nyktra bref till de nådiga fruarne öfver Freytag, Auerbach eller
Heyse, då citerade han däri till och med Paul de Kock. Hans pjeser
voro också förtjusande; i dem fans det en skådespelerska, som var så
ädel, ja mycket ädlare än alla grefvar och ädlare än fursten, som gifte
sig med henne, sedan hon för åstadkommande af ett effektfullt aktslut
en smula förfalskat meningen i en sång af Goethe och satt en punkt i
stället för ett komma, eller en ung judinna, som var dotter till en ockrare
och i jämförelse med hvilkens kyska förnämhet sjelfve den vise Nathan
föreföll som en smutsig schackerjude; och alltsammans spelades alltid i
fina rum, människorna buro sig nära på lika fint åt som de rika
uppkomlingarna själfva. Filosofie doktor Paul Lindau blef som kritiker,
kåsör, dramaturg och romanförfattare »hela Berlins» bortskämda favorit.
Han blef också en reformator. Han reformerade teatern,
samhället, literaturen. På teatern hade det dittills gått tämligen
kälkborger-ligt tillväga, de klassiska författarnes, en Kleists och en Hebbels sorgliga
saker kunde en bildad människa icke längre sitta och höra på, och
mycket att se voro de intè häller, då den brokiga grannlåten och de
kvinliga trettiomarksstatisterna inte ännu voro uppfunna; och man var mätt
på den hederlige Benedix eller den stele Töpfer med deras anständiga,
från det tyska småborgarlifvets trånga verklighet lånade små konflikter.
Det nya Berlin behöfde ett nytt lustspel, hvari förekommo vackra toaletter,
sensationsscener, pikanta anspelningar och en gryndermoral. Herr Paul
Lindau skapade detta lustspel. Och nu hände något underbart: medan
eljes teatern kopierar samhället, började nu samhället rätta sig efter
förebilderna på teatern. Sådana typer, som hr Lindau fört med sig
bland sina pariserminnen, funnos nämligen ännu icke alls i de hastigt
uppfiffade Thiergartenkvarteren, där fans endast karlar, som hvar morgon
på nytt förundrade sig öfver att de hastigt fått så fina bostäder och
inte fortfarande sutto på fästning, och kvinnor, som inte riktigt visste,
hur de bäst skulle anbringa sina briljanter och med sina tjocka röda
fingrar hålla i solfjädrarna och om de skulle flina eller se sura ut åt
småleende börssnobbars vågade historier. Det blef nu något helt annat:
poeten uppfostrade sin publik. Den ton, som nu är rådande bland
Berlins plutokrati, denna vämjeliga blandning af rå cynism och
salvelsefull sentimentalitet är Lindaus ton, och de rysliga flickungar, som aldrig
varit barn och aldrig bli flickor, som leka med herrarnes halsdukar,
spionera på tenorer för att sedan vid lägligt tillfälle falla i en
börsmäklares händer, också dessa ha först från Lindauteatern blifvit
utplanterade i Thiergartenvärlden. Efter ett par år hade det gått så långt,
att man knappt kunde skilja den rik vordne gamle berlinaren från den
invandrade och att ingen längre lade märke till, huru som med
literaturen äfven ett helt samhälle blifvit förpestadt: herre gud, Berlin har ju
blifvit en världsstad! Under tiden hade reformatorn fulländat sitt verk.
Partier och kotterier hade det ju redan förut funnits inom literaturen,
men nu blef saken för första gången organiserad i stor skala. Alla
teaterdirektörer måste bli den mäktige kritikern tributskyldige; där inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
