Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
också åt sin konst inom Glaspalatsets utställning ett särskildt rum, där
han herskar i hög ensamhet.
Vid jämförelse mellan Lenbachs senare porträtt och hans äldre
finner man att Lenbach i så måtto blifvit allt mer modärn, att han blifvit
allt nr ’ subjektiv i sin framställning. Med psykologisk genialitet har
han ahiid uppfångat och med konstnärlig genialitet alltid förstått
kvar-hålla en personlighets omedvetnaste och därför mäst äkta
själfuppen-barelse. Lenbachs hjerta darrar ej af glädje, som de gamle venetanernas,
vid blotta åsynen af ett guldrödt hår eller en purpurmantel. Om ett
skönt anlete icke tillika röjer en personlighet blir Lenbach icke
intresserad. Han fördjupar sig sålunda jämförelsevis sällan i ett ungt ansikte;
han tecknar det ofta blott och lägger några tunna färgtoner öfver hår
och ögon. Och han fängslas, af nämnde skäl, äfven jämförelsevis sällan
af ett kvinligt anlete: äfven hans utförda kvinliga porträtt sakna i regeln
de egenskaper, dem en firad skönhet hälst finner hos den konstnär, åt
hvilken hon anförtror omsorgen om sin odödlighet.
Lenbach är häller icke kvinnornas målare. Han är statsmännens
och snillenas.
Lenbachrummet var 1894 mycket rikhaltigt. Där fans ett
själf-porträtt af konstnären med dotter; samma lilla blonda treåring hade han
målat ännu två gånger, ena gången stiliserad efter de små infantinnor, dem
Velasquez, säkert med mindre nöje, förevigade. Där fans också den’
vackra, blonda dame, som är den store Moltkes nièce och den store
Lenbachs hustru. Där funnos unga engelskor och amerikanskor af
förnäm eller intressant skönhet och flera karaktärfulla, manliga porträtt.
Där fans en stor tafla, Ormdrotlningen, en utsökt, österländsk typ, med
det svarta håret och den svarta ormen tungt hängande öfver de nakna,
gula, smidiga, seniga lemmarne och ögonen fördjupade i ormens. Denna
hypnotiserande, intensiva, glimmande svarta blick, med dess triumfglädje,
var taflans hela innehåll, och den osökta symboliken blef än mera klar,
när man såg samma anlete på bilden af Herodias dotter, hvilken är inköpt
till pinakoteket.
Allt i Lenbachsalen försvann dock inför medvetandet att —
Bis-marck var i rummet!
Lenbach har aldrig tröttnat att måla Bismarck i kraftens dagar och
har gjort det med själsfrändskapens intuition. Men den Bismarck,
Lenbach senast målat, är en annan; är en, inför hvilken till och med en
fransmans öga kunde tåras.
Bilden är lika fri från uppställning och känslosamhet som alla
Lenbachs porträtt. Bismarck står i halfprofil, stödd mot värjan; han bär
mörk uniformskappa och gul hjälm på hufvudet. Hållningen äger ännu
kraft. Men Lenbachs säkra grepp har fasthållit den omedvetna
uppstram-ning, hvarmed åldringen röjer bemödandet att hålla sig rak. Och ur
anletet har Lenbach låtit alla de grämelser och lidanden tala, hvilka gjort
denne jätte till gubbe. Huden företer den grumlighet, de påsiga
ojämnheter, som neuralgisk ansiktsvärk efterlämnar och kring munnen darrar
beherskad smärta. Men nu som alltid samlar Lenbach totalintrycket i
blicken. Hvitögat har den matta, döda färgton, den blågrå iris deremot
den fuktiga blankhét, som tillhöra åldriga ögon. Blicken har kvar
något af den utmanande djärfheten. Men under detta ytligare uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
