Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
lagerkrans omsluter det svarta håret; de starka käkarna, de hoppressade
läpparna, de dystra ögonen ge alla intrycket af den obeveklighet, som
är ärelystnadens och dödens. Man glömmer aldrig denna tafla, som
dock står på gränsen af panoramaeffekt — isynnerhet emedan de
askgråa, sammangyttrade kropparne i förgrunden voro svaga i färgen,
onaturliga och dock allt för påtagliga. Verkliga, döda krigare, höljda i nattens
skuggor, skulle gjort ett mycket djupare, emedan ett mycket sannare och
enklare intryck.
I nya pinakoteket hänger Stucks Synden. Man ser bröstbilden af
en naken kvinna med fulla, röda läppar, tunga, heta ögon, rakt svart
hår, fallande öfver den elfenbensgula, sammetsmjuka kroppen, hvilken
helt inramas af en tjock, svartblå orm i ringlär, hvars platta hufvud, med
de grönglänsande ögonen, hvilar på kvinnans skuldra. Mindre komponerad
och mer genial verkar en etsning med samma motiv, där ormen icke är
draperad utan naturligt slingrar sig om kroppen och det demoniskt
blodsugande framför allt ligger i uttrycket hos kvinnan själf — också här
visade sig det enklare behandlingssättet som det uttrycksfullare.
Stuck väljer hälst motiv, dem han kan behandla i stora former
och med djupa, osammansatta färgverkningar. Hans antika kynne skiljer
honom — äfven då han målar symboler — såväl i komposition som
färger från de egentliga »symbolisterna». Böklin och Klinger hafva
befruktat hans fantasi, men han är mycket mer dekorativ och mycket
mindre djup än dessa, Mäst sig själf synes därför Stuck vara, när
han ej nydanar, utan endast brukar sagans och mytens redan kända
stoff. Härlig är han när han i lundar och på ängar låter sina centaurer
och fauner smekas, strida och leka: vår lofvande unge konstnär Garibaldi
Lindberg har. vid behandlingen af liknande motiv, något af det som är
Stucks styrka. Denna är helt och hållet det klassiska, stiliserade, breda
och det vore olyckligt om den nuvarande smakriktningen skulle hälla
Stuck kvar vid idémåleriet, för hvilket han saknar äkta djup, och han
sålunda kanske icke varda hvad han har alla förutsättningar att bli,
Tysklands fantasirike dekorative målare.
Under själfva utställningen i somras dog Bruno Piglhain, en af
de populäraste bland Münchens målare, populär ej blott genom sin konst,
utan äfven genom sitt vinnande väsen, den vackra, kraftiga manligheten
i sitt yttre och den takt, med hvilken han behöll sin svära ställning
mellan de gamla och de unga, förstående båda, men sympatiserande
mäst med de senare. Själf en af de drifvande krafterna vid stiftandet
af Münchensalongen 1888 vardt han senare — när Secessionen började
bekämpa den talentlöshet, som i Glaspalatset bredde sig öfver så stora
väggytor och den tyska lokalpatriotism, som förbisåg utlandets konst —
de ungas bundsförvandt. Som konstnär hade Piglhain det tragiska ödet
att älska de stora uppgifterna men ej fullt mäkta dem, medan publiken
hänrycktes af den del i hans produktion, som han själf ringaktade, de
utsökt »läckra» pastellerna och rödkritsteckningarne af vackra damer och
barn, med hundar och kattor, Piglhains dystra Grafläggning och hans
Centaurpar, som i skymningen vandrar vid det mörka, svallande hafvet,
hans blinda Vattenbärerska, som med stafven vägleder sig öfver
vallmofältet — alla hafva de något af den stora stil, Piglhain sökte och som
lär hafva varit utbredd öfver hans personlighet i den grad, att människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
